Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1867, sida 2

Lady Nesshy. Ev berättelse från upproret i Skottland år 1745. ERE. Det underjordiska hvalfvet på slottet Nessby. (Ports. fr. n:r 48.) Öch?9 frågade ladyn, då Alick begynte på att stamma vid dessa ord. Men Alick teg i största förvirring och hans ögon voro sänkta mot golfvet. Alick Campbelb, sade nu hans tante och gaf honom ett genomborrande ögonkast. ÖoÅlick Campbell hvarföre försvann du sistlidne natt så plötsligt och utan afsked från sällskapet, som var församladt hos mig ? Den tillfrågade teg och hans ögon voro ännu alltid nedsänkta. Alick Campbell, frågade lady Nessby vidare och hennes min blef nästan ännu skarpare än hennes ord, Alick Campbell, sedan hvilken tid har det kommit i bruk, att en hederlig man döljer sig under ett bord, för att lyssna? Afven denna gång teg den tillfrågade, men hans kinder blefvo gulbleka. pAlick Campbello, fortfor den gamla ladyn, efter det hon några minuter förgäfves väntat på svar; Ålick Campbyll. du är son till min broder, men jag blyges öfver denna slägtskap. Port från mina ögon, föraktlige, och våga aldrig mera med din närvaro befläcka mitt hus. vVid helvetet, dessa ord skall ni ångras, ropade nu Alick Campbell, hvilkens raseri på en gång slammade upp. Vet ni, lady Nessby, att ni är i min hand? Jag vet blott ettv, svarade den gamla damen ytterst kallblodigt, och det är, att jag skall lata mina tjenare kasta ut dig, ifall du ännu en gång vägar stiga öfver min tröskel. Vid dessa ord vände hon sig om och lemnade med sina bägge niecer rummet. En minut derefter hade Alick lemnat huset. Vid middagen hade ladyn afrest med hela sitt hushåll tili slottet Nessby. Vi måste nu öfverhoppa ett tiderum af omkring sex veckor, under hvilka likväl försiggick en betydlig förändring i Skottlands tillstånd. I slutet af Juni 1745 inskeppade sig nemligen Carl Edvard, son till Jakob VIIl, såsom den sistnämnde kallades af sina anhängare, endast åtföljd at sju vänner, i Saint-Nazaire i Frankrike, vid mynningen af Loir, i ett litet fartyg, för att fara öfver till Skottland, och landsteg lyckligen, i trots af den stora massan af engelska kryssare, som voro utsända att fånga honom, den 25 Juni samma är på stranden vid Lochnanaaugh i närheten af godset Borodale. Der inväntade honom lairden af Fallibardine med några få förtrogna, hvaribland af Macdonald fyra söner; men det var ett sorgligt, nästan förödmjukande emottagande för gs son, tänkte eröfra en at fader. Trakten derstävild och ödslig och af kultur intet spär, ty den steoch jordmånens magerSådana klilairden med sina en konungs som thron des sin synes nästan niga marken het tillata ingen sådan. matiska förhallanden hade de der lefvande menniskorna — underhafvande till laird Clanranald — att tacka för, att de hade bunnat undandraga sig den allmänna afväpning, som man hade företagit med Skottlands bönder, ty hela landtgodset Borodale syntes otillgängligt, sa tillsågandes liggande utom verlHäri söka orsaken, hvarföre prinsen vände sig just åt trakt. IIoppades han att på detta undangömda ställe säkrast IIopkunna verkställa sin landstigning? han, att i denna vilda, bergiga pades ödemark lättast finna tillfälle att samla sina anhängare, derföre att den lag så undangömd den. maste man äfven denna för det regerande partiets Men i den sista punksig, sasom vi redan spejar-ögon? ten bedrog antydt, fullständigt, ty utom de tvenne ofvannämnde herrarne med sina tjenare och vasaller ingen infunnit sig, för att möta honom och ännu mindre hade man för honom erganiserat en han hade här, med hvilken han hade kunnat börja fälttåget mot Engelsmännen. De förnämste och mäktigaste bland de skottska adelsmännen felades utan undantag och hade besvarat hertigens af Rothsay uppmaning, att ställa sig under hans fanor, antingen med urskuldande bref med tanka på ordspråket: Intet svar är äfven eller äfven — svar — alldeles icke låtit höra af sig. Hvad tjenade det da den unge liflige Carl Edvard till, att det hade lyckats honom att landstiga i Skottland? Hvad för nytta hade han af, att han af sin fader erhallit en vidsträckt fullmakt på att såsom prinsregent uppträda i och styra det eröfrade konungariket? Denna eröfring var ännu osannolikare, än vid afresan från Frankrike, ty af de tusendetal af trogna, på hvilka pretendenten räknat, läto blott några fa dussin se sig och att med endast dessa företaga tåget emot Edinburgh, hade varit vansinne. Således återstod det nu att afgöra, om man skulle oframäto eller vtillbaka För tillbaka d. v. s. för att återvända till Frankrike, röstade de sju herrarne, hvilka hade kommit öfver kanalen med Carl Edvard, och med dem instämde lairderne Macdonald och Macleed, jemte de flesta öfriga närvarande. Endast den unge pretendenten gjorde det ej, utan röstade för framåty för att försöka alla omständigheter. IIan ville heldre dö, än anses så som feg och blifva ett åtlöje för sin fiender. Eller huru? Hade det ick varit fegt och löjligt att komma öfve till Skottland, för att eröfra en thro och sedan äter inskeppa sig, utan a engång hafva dragit sitt svärd? Ha uppbjöd derföre all sin vältalighet, fi att vederlägga de andres asigt, me förgäfves. De ville med öppn ögon störta sig i en afgrund och stoc fast vid sin vägran att icke följa prin Tarar af vrede oc blygsel trädde fram i dennes ögon, d han säg, huru han till sluts skulle blil tvungen att gifva efter, ty bvilke utväg Dock, i trängmal 5! icke sen yframåt.) va skulle väl blifva hono da han var som me erhöll han en hjelp, y hvilken han icke mera vågat räkn Hjelpen bestod visserligen icke af e hjelpkår af några tusende, utan tvär om af tvenne unga männer, som kom mo sprängande till stället; men de ur derrättelser, som de medförde, vero: sadan art, ätt prinsen slutligen lycke des drifva igenom sin vilja. Välkommen Cravforde, ropade Ca Edvard med glad öfverraskning, då bägge unge männen inträdde i den ei kla bondstugan, hvarest krigsradet höll Tusendefallt välkommen, ty jag trode mig hafva förlorat dig, då du på länge icke lät höra af dig. Mina hej rar lairder och kamrater, jag får hä annan öfrige