Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1867, sida 2

föra den gamle Saunders på min slup, i hvilken vi sedan batva en god tillflyktsort. Det sista vill jag sjelf göras, sade lairden af Glaschelles, Hoch tillika öfvertar jag äfven att underrätta den gamla lady Nessby om denna sorgliga händelse. Den skall komma många vackra ögon att täras, ehuru jag hoppas att allt skall slutas lyckligt. Med ungdomlig ifver begaf han sig på väg och de andra förfärdigade under lairden af Lindseys ledning de improviserade bårarne, i det de konstfullt flätade sina korta skottska mantlar tillsammans och med stor försigtighet lade de sårade derpå. I snabb fart gick det nu nedför berget, i det de togo kosan åt hamnen i Leith, som de äfven efter en stund lyckligen uppnådde. Kung Arthurs thron var likaså ensam och öfvergifven, som förut; och likväl var den det icke, ty der lägo ju tre döda männer, som med lifvet måst betala sitt brottsliga företag. III. Det underjordiska hvalfvet på slottot Nessby. Dagen efter de af oss här ofvan skildrade uppträdena var hela Edinburgh i utomordentlig rörelse. Man hade funnit de tre döda männen och igenkänt dem såsom soldater tillhnörande löjtnant Rawiins kompani; men då denne förnekade hvarje vetskap om hvad dessa hade företagit sig under den förflutna natten, så erfor den stomassan af folket icke något närom denna sak, utan blef öfverra mare lemnad åt sin egen fantasi att uppgöra sammanhanget. Derigenom uppnaturligtvis det ena ryktet efter det andra, och då de festa soldaterna vid Rawlins kompani voro illa beryktade personer, så fann det besynuerliga påståendet, att djefvulen sjelf hade haft sitt finger med i denna sak, icke sa få troende anhängare, och kung Arthurs thron, som dessutom redan förut hade ett elakt rykte om sig, blef nu, man lätt kan tänka sig, innekom såsom höljd i en ännu hemlighetsfullare slöja. Men det gafs äfven andra, som blott voro alltför noga bekanta med saken, och dertill hörde icke allenast hufvudmännen för Jakobiter-partiet i Edinburgh, utan äfven deras hufvudfiender, Duncan Forbes och Alick Campbell, som i löjtnant Rawlins närvaro tidigt på morgonen haft ett längt samtal med Men märkvärdigt nog höllo Jakobiterne, som den fruktade Duncan Forbes stilla, och den sistnämnde gaf sig utseende af, som om han alldeles icke vetat hvad som natten förut försiggätt på kung Arhvarandra. sig såväl thurs thron. Utan tvifvel ville han göra Jakobiterna säkra, för att på detta sätt desto säkrare komma deras hemligheter på spår, ty om han äfven visste, att ett sändebud från Stuartarne hade ankommit och att det hade satt sig i förbindelse med anförarne för Jakobiter-partiet och af dessa erhallit ett skriftligt svar på sin begäran, så var han likväl ännu icke på det klara om hvilka afsigter Jakobiterne hade för den närmaste tiden. Ville de vid en tillämnad landstigning af pretendenten understödja denne eller ville de det icke? Existerade redan en sammansvärjning emot den nu segervande konung Georg II eller icke? hade Dessa fragor han att lösa och för att kunna . göra det, ställde han sig, som om han alldeles icke hade nägon kännedom om Jakobiternas sednaste rörelser, men underlät icke att lata spionera på hvarje steg, som de företogo, för att deraf draga sina slutsatser. Naturligtvis bistod honom Alick Campbell på bästa sätt vid dessa hans bemödanden, och den sistnämnde rigtade isynnerhet sin uppmärksamhet på lady Nessbys hus, som för honom var ett föremal med ovanlig dragningskraft. Han hade beslutat att han på hvarje vilkor skulle blifva den rika daarfvinge, antingen denna ville Han mens hafva honom dertill eller icke. by. visste nemligen intet annat sätt att upphjelpa sin förmögenhet, som, ursprungligen ganska betydlig, genom hans utsväfvande lefnadssätt nastan helt och hallet tagit slut, och han kände alldeles ingen böjelse att börja ett bättre lif. Nej, innan han beslöt sig till det sistnämnda, ville han heldre våga det yttersta och genom medel, för hvilka andra skulle hafva bäfvat tillbaka, sätta sig i besittning af grefskapet NessDetta var orsaken, hvarföre han med verkliga Argus-ögon bevakade sin tantes palats, för att icke lata något gynnsamt tillfälle till att genomföra sina planer, gå sig urhänderna. Derföre lät han icke afskräcka sig genom det kalla och föraktliga emottagande, mötte honom, fråu att ständigt uppvakta sina slägtingar. Men så klokt han än trodde sig uppträda, så var lady Nessby likväl som icke den, som han kunde bedraga om sina rätta afsigter, och det lät hon honom ofta nog märka; men tiderna voro sådana, att hon icke helt och hållet, äfven om blott för det inflytande, som han hade på Duncan Forbes och det hannoveranska partiet, tordes stöta honom för hufvudet, ty hennes plan var ju, såsom vi veta, att stå midt emellan begge partierna, för att genom denna neutralitet åt sig och sina niecer försäkra sin med så mycken möda återförvärfvade förmögenhet,