mest högf alla mänrn, erbjubund i lif in vän och roderskysmfamnade 70 en miillning, så ina känslrik Crawur Allans qyre Aly på den Vid himörlora, ty våra förva erhålförtöfvadt ? ropade den evige ammans b papperen, lemnat åt rslet dem en del ndertugga i luften, det vactan gladt, af vi skola emottaga dem, såsom det anstår tappra riddare. Der äro de skrek Ulrik Crawford, som nu hade hemtat sig så mycket, att han kunde ställa sig vid sin väns sida. Verkligen sågo sig de bägge uage männen liksom genom ett trollslag omringade af omkring ett dussin beväpnade män, som utan att säga ett ord genast begyute angreppet, och Ulrik Crawford hade alltså haft rätt, då han påstod, att deras fiender endast uppskjutit sitt andra angrepp tills de erhållit förstärkning. Så stor öfvermakten än var, så förlorade de angripne likväl icke modet, utan fortforo att försvara sig med en kraft, som skulle blifva förderflig för många af deras redano, motståndare. Slag föllo på slag, hugg på hugg, så att man hade kunnat tro, att hvar och en af de bägge unga riddarne egde fyra armar, ehuru de tillsammans rätteligen endast egde tre, ty Ulrik Crawfords högra arm var obrukbar. Men naturligtvis kunde de icke i längden hålla ut med en så olika kamp, ty redan blödde bägge ur djupa sår och deras krafter började att förslappas. vGifven eder, så vill jag skona edert lifo, skrek mordbandets anförare till dem, då han såg huru illa tilltygade de voro. För att ni skall få bringa oss på scha vottens, hånade Ulrik Crawford, i det han rigtade ett hugg efter honom. Ånnu en gång upplagade kampen och om möjligt med ännu större hetta än förr; men nu syntes lyckan hafva vändt sig emot Allan och hans kamrat. Hela plattformen var nemligen öfversvämmad med blod och det var derföre ytterst svårt att skaffa sig en fast stödjepunkt. Då erhöll Allan en lansstöt i benet, så att han icke mera kunde hålla sig uppe. Han vacklade och föll och i samma ögonblick. borrade hans sitt svärd i hans bröst. oDen har fått nogs, ropade mördaren med en triumferande blick; men ännu hade han icke utsagt orden, förrknallen af en pistols aflossande. en kula genomskar luften och liksom träffad af blixten störtade mannen baklänges ned för klipporna, för att aldrig mera uppstå. vIIurrah, här äro vio, skrek nu en kraftig stämma. llall ut mina tappra gossar, hall blott till, så ären J räddade v5 Och plötsligt, liksom framtrollade ur jorden, visade sig en trupp af män, som i full fart störtade fram till klippspetsen, på hvilken de bägge männen ända tills nu så ridderligt hållit ut. yÄÅnfall dem, stöt ned dem, de hannoveranska hundarns! Slå sedan dem med pistolkoltvarne, eller stöt dolmotståndare än man hörde ut en sekund till. ken emellan refbenen! så ljöd det förvirradt om hvartannat. Men det stannade icke vid rop och skrik, utan på samma tid blefvo omkring tjugu pistoler aflossade, så att om hvar och en af de skjutande hade kunnat taga bättre siste på sitt mal, än det lät sig göra i mörkret, så hade lönnmördarne fatt manga döda och särade. Till all lycka eller olycka, huru man vill, var månen ännvu alltid dold bakom moln och derföre lyckades det större delen af bandet, som löjtnant Ravlins fört i fält mot Glencairn och Crawford, att undkomma genom flykten; ty de eländige afstodo naturligtvis genast från att fortsätta kampen, då de sågo den starka hjelptruppen, som dessutom var beväpnad med eldvapen, och fart bort ifrån platsen, utan att bekymra sig om de döda och särade, som de mäste lemna på slagfältet. Gud vare lofo, sade lairden af Glaschelles (ty denne var, såsom läsaren troligtvis redan anat, anförare för hjelpkåren), då han såg, att sienden med stormsteg utrymt platsen. Gud vare lof, jag tror, att vi hafva kommit i rättan tid för att rädda de bägge unga hjeltarne ur dessa hannoveranska djeflars klor. Jag fruktar nästan motsatsem, svarade lairden af Lindsey, som hade knäböjt bredvid den medvetslöse Allan störtade derföre i vild —— 2 ä ö 2L— —— Glencairn. så Dock andas han ännu och länge man andas, så finnes ännu hopp qvar. Man höll nu ett kort rådslag, för att öfverlägga om hvad som var att göra i detta kritiska fall, ty icke biott Allan syntes så svårt sårad, att man hvarje ögonblick kunde vänta hans död, utan äfven Ulrik Crawford hade, ehuru han icke blilvit vanmäktig, likväl förlorat allt välde öfver sina lemmar och lag utan förmåga till någon rörelse sasom ett lik. Framför allt behöfva de Jäkarevårdo, afgjorde lairden af Glaschelles. vty annars dö de innan kort; men till all lycka har jag förutsett, att en doktor skulle komma att behöfvas, och derföre, innan jag afhemtade er, genom af mitt folk låtit underrätta den gamle Saunders, att han skulle komma att behöfvas. Men hvart skola vi föra de stackars gossarae? Tillbaka till Edinburgh går icke an; ty då man i morgon finner de tre liken, som ligga här, så skall ett helvetes larm uppstå, och jag ansvarar för, att Duncan Forbes sätter alla sina spårhundar i rörelse, för att komma upphofsmännen till striden på kung Arthurs thron på spår. Dessutom talar hela staden om emissarien från Frankrike, och husvisitationerna hafva redan till en del beHvart skola vi alltså föra våra (Forts.) en gynt. unga vänner?)