Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1867, sida 2

längre dröja här för en vildt främmande menniskas skull Tyst! svarade Allan. så! Vi äro förbundna i och dessutom, ehuru jag icke känner edert namn, så är ni mig likväl icke helt och hållet obekant. Ni var vid middagen förklädd till engelsk officer i lady Nessbys boning, hvilken är en nära slägting till mig, och — ochoy bifogade han något stammande, oni kom icke genom lady Nessby derifrän, utan utan genom hennes niecer, genom — genom Alice, som ni lärt känna i Frankrike?) Här stannade han, ty en helt egen känsla, som han ända tills nu aldrig hade känt, sammanpressade hans bröst. Med en nästan utomordentlig spänning lyssnade han på den sårades svar, just som om lif och död hängde för honom på detta svar; men märkvärdigt nog gaf den andre knappt akt på hans upprörda tillstånd, utan syntes fastmer sysselsatt med helt andra tankar. vVid himleno, ropade han, onu igenkänner äfven jag eder, ehuru jag endast såg eder under ett enda ögonblick. Ja, ni har rätt, icke genom lady Nessby kom jag derifrån, utan genom hennes niecer, hvilkas fader och min far — Crawford är mitt namn, Ulrik Crawford, och min fader var den lord Crawford, om hvilken ni troligtvis redan hört talas — alltså voro . .)) yTala icke samma sak min far och deras de förtroligaste vänner. Jag handlade däraktigt, som bragte den gamla ladyn i en så stor förlägenhet; jag tillstår det, ganska illa; men jag kunde icke motstå mitt hjertas längtan. Men nu vet jag, hvad äran bjuder mig, och ni skall gifva edert ord på, att göra, hvad jag ber er omiTala, Ulrik Cravfordp, svarade Allan. HJag skall göra, hvad som står i min förmåga. Derpå ger jag er mitt ord, och Allan Glencairn har aldrig brutit det. . vJag tackar eder, sir Allanp, fortfor ifrigt den andre, i det han tillika nedstämde sin röst till en hviskning, vjag tackar eder af hjertat. Hör alltså uppmärksamt på, hvad jag säger, Skurkarne, som hafva angripit oss här, och af hvilka ni sände en till helvetet, under det det lyckades mig att göra en annan oskadlig, äro synbarligen inga vanliga röfvare, utan hafva för afsigt att beröfva oss något helt annat, än vära penningar. Men deras hufvudafsigt är rigtad på mig, hvilkens beskickning de hafva upptäckt. Vi skulle alltså bedraga oss, om vi förutsatte, att de fullkomligt hafva uppgifvit sitt angrepp. Utan tvärtom ligga de troligtvis gömda här i närheten, för att observera oss, och hafva endast bortsändt en af bandet, för att skaffa hjelp eller hemta skjutvapen. Vi måste alltså vänta oss, att angreppet skall blifva förnyadt och likaså säkert. äro vi då förlorade. Men nu beror allt på, att papperen, som ni skulle öfverlemna åt mig, icke komma i Hannoveranernas händer, och vi måste derföre till hvarje pris rädda dem. Det vore manga af Skottlands bästa männers förderf, om man fann brefven hos en af oss, och man skulle anse: oss såsom fega ärelösa, om vi icke vågade vära lif, för att undandraga våra motståndare dem. Icke sannt, sir Allan Glencairn, i denna sak tänker ni lika med mig?) Ja visst, ja vissto, ropade Allan, vjag öfverensstämmer helt och hållet med eder.o Bra b fortfor Ulrik Crawford. Lätom oss alltså komma till slutet! Af dem, som bestämde denna klippan till mötesplats, vet jag, att det gifves tvänne vägar härifrån. Den ena, hvilken säväl vi som våra förföljare valde, är den vanligaste; den andra för öfver de högsta klippspetsarne och skall icke allenast blifva svär att finna utan äfven särdeles farlig för hvarje obekant, som vill begagna den. Men ni, ni som redan så länge lefvat i Edinburgh, känner den säkerligen, och med den skicklighet i alla kroppsöfningar, som ni synbarligen eger, kan det icke blifva eder svårt att på denna väg en undandraga eder vår fiendes förnyade angrepp. Jag känner vägen, svarade Allan, voch tilltror mig kunna gå den i det djupaste mörker. Men man måste mycket klättra och springa och derföre tror jag knappt, att ni med det djupa sår, som ni erhållit, har nog styrka till att utföra detta vågstyckeHär är det icke fråga om migso, fortfor Ulrik med efast röst; ty jag: kan icke gå hundra steg. Men ni skall göra hvad pligten fordrar af eder, och lyckligen bringa de farliga papperen i säkerhet. j Vill ni blifva qvar här? frågade Allan med tillbakahållen andedrägt. vJa, jag vill blifva qvar här och försvara mig så länge jag kanp, svarade Ulrik kallt. Det skall blifva våra fiender svårt att besegra mig, ty min venstra arm är ännu frisk, om äfven den högra är lam. Men jag måste till sluts duka under och dör soldats härliga död och — ochu bifogade han med något darrande stämma, oberätta ni för er kusin Constance, att jag har dött med hennes nanm på mina läppar. yConstance, sade ni icke Alice?p utropade Allan med en ton, som uttryckte. hela hans förtjusning. MMenvo, fortfor han ögonblicket derpå med djupaste allvar, bort med alla egennyttiga tankar! Sir Ulrik Crawford, jag