— — —— — —— —. o77e.4 U——— —rö— SNS — — — — —f—— — —— medan han ännu talade. på trappan, och i nästa ögonblick sprang han framat gatan. vJag hoppas, att han skall kunna rädda hviskade lady Nessby för sig sjelf. Men så mycket är säkert, att all min sörsigtighet att halla honomsn, den unge mannen tjerran fran den storm, som i den närmast kommande tiden hotar oss, icke har fört till nagot Men jag ämnar atminstone göra hvad som står i mina krafter, för att afvända hans fullkomliga undergång.an Hon återvände till sällskapet, och hennes min var lika så sträng och kall som förut. Men det är vår pligt att följa den unge Allan Glencairn, som, resultat. såsom vi veta, var stadd på en nästan mer än farlig vandring. Staden Edinburgh. är på tvenne sidor omgifven af temligen höga berg, och på ett af dessa berg hopar sig en sadan massa af stenar och klippstycken, att det är ganska svart att bestiga. Detta berg krönes på sin spets af ett stort klippblock, som nästan bar form af en kolossal thronstol, hvarföre den har fått sig tillagt namnet kung Arthurs thron. Ilär uppe skulle nu Allan Glencairo träffa den hemlighetsfulle främlingen, åt han skulle öfverlemna svaret från Jakobiter-partiet i Edinbargh till hertigen af Botbsay. hvilken Natten var ytterst mörk, ty månen och stjernorna hade dolt sig bakom mörka moln. Ärven erbjöd vägen icke svarigheter, och mänga, som i mörkret passerat denna klipplabyrinth, hade med knapp nöd undgatt döden eller ett svart fall. Dessutom sades det här icke vara rätt säkert för spöken, och hört sällsamma ljud deruppifrån och sett förvanande, luftiga gestalter, som omöjligt kunde tillhöra. denna verlden. Derföre skulle icke manga, äfven bland Edinburghs modigaste innevånare, hafva kunnat förmäs till att ensam vid midnatten bestiga kung Arthurs klippa, man mande bjuda honom så mycket man ville. så få än Allan Glencairn deremot steg, utan att betänka sig, framat, ty hans hjerta kände ingen fruktan, och om han äfven icke helt och hallet kunde sig öfver sin tids tro på andar och spöken, så var han likväl så genomträngd af sitt förehafvandes vigt, att han icke skulle bäfvat tillbaka för någon uppenbarelse, den matte hafva hvilken gestalt den ville. höja För öfrigt mötte honom ingenting pafallande; han trodde sig blott då och då höra en rörelse, såsom af menniskor, hvilka förföljde honom med tysta lIIan stod derföre stilla nägra minuter, för att lyssua; men så fort han gjorde detta,så upphörde bullret, derföre tillskref ban ekot det eller steg. man påstod sig ofta hafva att hans sinuen förvillade honom, och lät icke uppehålla sig i sin vandring. Da klockan slog tolf hade han uppnått foteu af klippan och nu steg han gt uppat, så godt det i mörkret lät sig göra, sökande en väg. Men 5 5 fo hör! Var icke detta steg? Denna gang bedrog han sig säkerligen icke! oWerdab ropade han halfhögt, ty måste naturligtvis underrätta sig försigtigt han om hvem som gjorde ett dylikt buller. Den hvita fran Skottlando, ljöd det uppifrån klippshpetsen. Nu visste han, hvem som var deruppe, ty säkerligen kom bullret, som han hade hört, från främlingen, hvilken promenerade fram och tillbaka på kung Arthurs thron. Derföre uppehöll han sig icke längre med att lyssna, utan skyndade att uppnå spetsen. rosen Nu var han nästan uppe. Ännu några steg, ännu ett språng, och han befann sig bredvid emissarien eller sändebudet, som shan skulle uppsöka. Redan kunde han i trots af mörkret urskilja dennes gestalt, som förekom honom märkvärdigt bekant. Lösen? ropade nu på sin sida mannen på kung Arthurs thronÖrnen från Inverness9, svarade Allan Glencairn, var helt och hället uppe på klippspetsen. Men ännu hade ban icke uttalat orden, förr än ett par mörka gestalter svängde. sig upp bredvid på spetsen Som nu i — — — ———— a ——R——A———LÅe—— AA LL 2X2-QnCvunö bröst, så att denne och trängle med dragna vapen in på emissarien, under det andra, som stodo något längre ued, auryckte emot honom sjelf. Gif edero ljöd en hes stämma, vgif eder utan motstånd, eller ären J bägge dödens! I konungens namn häktar jag eder såsom högförradare hu vFörräderib skrek mammb på klippspetsen. Men lefvande skall ui icke få mig !Pa samma gång borrade det i den drog han sitt svärd, förste angriparens baklänges störtade ned för klippbranten, och vände sig derefter med hela sin kraft mot sin andre fiende, för att behandla honom på samma sätt. Men i det han upplyftade armen, för att stöta till, stack honom hans motståndare nedifrån uppåt och gaf honom ett så djupt sår, att han måste låta svärdet sjunka och nästan föll till marken. i vMod. min kamrat ropade i detta ögonblick en kraftig stämma bredvid honom. Ställ eder med ryggen emot mig, så skola vi hålla skurkarne ifrån oss, älven om de äro tjugu stycken. Den som talade så var sir Allan Glencairn, som nu på en gång såg sig omringad af fem minner. Hugg på dem! Slå dem b, ljöd åter samma hesa stämma. De äro ju blott två och en af dem har redan fått tin del ned . Fem svärl genomskuro luften, f att nedfalla på sir Allan; men den hade fördelen, att han stod högre i angriparne. och dessutom var han i he Elinburgh fruktad för sin stora styr! och skicklighet i vapens förande, De före lyckades det honom att för d första ögonblicket hålla sina motstå dare i respekt, ty hvar och en af de sökte halla sig på afstand, för a skydda sig emot hans hugg. Menr dan nästa stund skulle blitva farlig f honom. Flera af angriparne medförde nen ligen utom sina svärd länga pikar, hvilka de ända tills nu, i första he tan af striden och i öfvertygelsen, a de lätt skulle blifva qvitt de bär; ensamma männen, icke hade begagn. sig. Men nu, då de sågo hvilka mö ståndare de bade, ändrade de plötsli sin aufallsplan. Gil mig litet mera rumo, ropac en af dem, som instuckit sitt svi och gripit till piken, så spetsar ja honom såsom en lärka.Ögonblicket var ytterst sarligt; me det skulle icke blifva dödsbringanc för sir Allan, utan för den, som he tade honom. En blixt genomskar luten och lans-spetsen splittrades i tver ne stycken. En ny blixt och arme: som höll piken, lag, skiljd från krop pen, på jorden. (Forta.)