bar Helt sådt: ingen beföft ben hifrorifta famlingen, utan att låta ögat företrädcas wis med wördnad dröja wid detta före mål; ty detta swärd har ursprungligen tillhört hjeltefonungen, honom, om wil: ien fången följer: svan kunde icke wila, Tott falla kunde han. Denna wärja har en pang umilat i lsonung Carl 12:s hand. Kuru tom ben då hit? Jo, den hänger ide Här säsom en eröfrad trofö, utan susom ett minne af en tapper lonung, fom jörstod att fatta hjeltemodet äfwen hos en fiende, med Divtle len han nuss stridt på lif och Död. Den s Mars 1716 hade Swenskarna i nattens mörler öfwerrumplat och tilljan gatagit omtring 300 norska soldater, hwilz jae wärf slulle wara att förswara grän fen, då Carl 12 gjorde sitt första infall i NMorge. Deras ansörare, öfmerftolöjte nanten Briggeman, låg sin ljnfwa sömn och drömde om allting annat än 7olå gor far, då han blef wäckt och förtlarad för fånge, och, jådan herrn är, sådana åro hans undertydande — hans underlydande passade ide på bättre, än han sjelf. — Detta war en fläck på den norsla wapens öran, men den fit ej heller tot att sitta i länge; ty ännu samma natt, innan dagen grydde, fom öjwerste Kruse med 200 dras soner. Egonolickligt tastade hun fig på det swensta avantgardet, fom utgjordes af 690 ryttare oc anfördes af Carl sjelf. Han drej Swenstarna flera gånger tillbala, blodet flöt i strömmar, och det wildaste handgemäng uppstod, hwari Åruje tillfo: gade såwal Carls jwager, prinsen af Hess fen, fom andra, farliga får. Men Swens starna blefwo genom nya försrärtningar allt flera och flera, Norrmännen deremot förre genom den stora manfpillan, vå då Kruse sluttigen fått så manga hugg, att ban ej orkade lyfta wårjan, maste han gifwa fig med återstoden af sitt folt. Denna tapperhet, fom tom fa owåntast ofwanpå Briggemans och hans folls loja försumlighet, wäckte i hög grad tung Carls beundran, hwillen han genaft lade i dagen genom att låta fin egen låtare förbinda Åruse. Derrå aflade han hos honom ett personligt befök, och det war hurunder han stäntte Kruse, fom, då han togs till: fånga, måfte lemna ifrän fig fur wärja, sitt eget fwärd, troende en få tapper man wäl wara wård ett godt wapen. Da wi nu fe denna enkla wärja, hwillten endast lämpar sig till att hugga med, men icke att göra tjenst wid cu intet sagande grann läteparad, huru lefwande stär ide då fram för of den -raffe fonungen med det tala hufwudet (midt i peruttiden!), med det anspratstösa fyllvet; med sitt tarfliga, me brogna lefnadssätt!: Och da wi crinra oss anledningen hwarjör detta wapen fin nes i en af wara historiska samlingar, huru minnas mt ide då med detsamma ben käcke, ridderlige drott, hwars hufwud bör böjdes af alining för en besegrad lile! — Åstsilag. Unrer ett åstwärer, fom natten till ten 31 sisitl. Maj i Stockholm rafate, nerstog ästan I en unter lossning wid jsernwägen å Djurgärden liggande mindre Mälarjagt, jöljande dess maj änta fill sartygets botten. Mian fer huru fpåret, byrjante nära wid toppen, btir allt djupare och djupare, aura. till en tretjetel op mastens tjocklet, sam! huru. blixten en fot från däcket, ur ywillet är: wen fora spiliror äro, spjellade, nästan sprängt musten mirt itu, terefter netgått under räck, der twänne grofwa jernband omgåäfwo masten. Det öjre afsloge och bortkastates; teremot följte blixten tet undre, ett stycke twärt åt sitan, och har blott obetydligt rispat masten samt bort: — EET AT ATEA ATA NASSA —— sö 2 wa Ps