Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1867, sida 4

Långt bort i fjerran Vestern förd Din hågkomst följer mig. Ej mer i tvängets fjettrar snörd, Der skall min fria bön bli hörd, Så öm, så varm, så innerlig, O fosterland, för dig: Och när fullbordadt blir mitt hopp, När klar din frihetssol går opp, Då vill jag återse din strand — Farväl, mitt fosterland! — Z.