Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1867, sida 3

jag å min sida icke kunna bestämma priset. Hans beslut var fattadi. Han tog sin hatt och kappa och smög sig fram till dörren, som förde till trappan; men i sin ifver märkte han icke, huru en person iklädd husets livre, som under hela aftonen icke lemnat houom ur sigte, kom efter och följde honom, ehuru på ett visst afstand. Ålick Campbell tog riktningen åt det kungliga slottet. IIan sprang mera än gick; ja hans fötter tycktes hafva vingar. Men tjenaren, som följde honom, var icke mindre snabb och rörde sig dessutom så tyst, att man knappast hörde ljudet af hans steg. Omedelbart bredvid den första slottsporten stodo då för tiden åtskilliga låga hus, hvilka voro anvisade enskilda officerare till bostad. Till ett af dessa små hus skyndade Alica, stötte upp dörren och sprarng in utan att begära tillåtelse. I bostaden, som bestod af ett större och ett mindre rum, satt en ensam man och rökte ur en kort pipa, i det han tid efter annan tog sig en klunk ur ett stort pounschglas. Mannen var icke mera ung och hade ett uppsväldt, rödbrusigt ansigte, som jemte hans öfriga utseende var så gement och fråckt, att man icke skulle hafva kunnat förmöda en officer i honom. Men detta oaktadt bar han en löjt