Consirmationsdagen. Nyss till en helig Frudgums famn Du saligt disnad låg Och suckade Hans dyra namn Och i hans öga såg Och läste om en kärlek der, Som jorden icke har, så hel, som den i himlen är, Som den i Iden var. Till Gud nn bjertats tempelgrund Flög bönens dufva opp, Med fridens oljeblad i mund Hon kom igen, — med hopp. Och hoppet knöt med kärlek då, Med tro sitt ljusförbund. Der stod en Engel och säg på Den löftesrika stund. Hur ljuflig ljöd hans röst, hur skön! .Gack, Christi Brud, i frid! Si! den är hörd, ditt hjertas bön, För evighet och tid.o — Ack! i det dyra ögonblick, Han nedsteg, himmelen, Ej någon jordens dimma fick För tron bortskymma den. Nej! denna tår, som känslan gjöt, Och denna suck, som gick Ur djupet af den vigdas sköt, Och denna trohetsblick Med helga kärlekslågor i, Som emot Frälsarns brann — Gud! månn en bättre harmoni Du i ditt rike fann? O stund, af salig andakt varm! Bränn in med eld af Gud I Christibrudens unga barm De helga löftens bud! Dröj, som en ljusets Engel mild, Som Vännen hos sin Vän, I hennes själ, en spegelbild Af tron och kärleken. Med dig de dunkla makters hot Ej bedjarinnan räds: Sin himmel går hor lugn emot — Hon har der allestäds! O! fly ej, Engel; fly ej bort Från Sensitivaus bröst,