sökt röra hennes hjerta, ligt att det var hennes ut att tillbringa den återaf sitt lif i ensamhet. ef man detta på räkning org öfver den aflidne mate tillika, att ladyn derbevisa regeringen, att man tta fullt förtroende till ka grundsatser. Men småman till den öfvertygelandra motiver lågo till tta hennes handlingssätt. fde nemligen iche blott adraget, utan äfven ytt. Ja, hon sträckte dent så längt, att man med de kalla den för girighet, a2 hade en nog stor förkunna hålla ett stort hus, det icke allenast ej, utan d en ringa och obeqväm ilken hon tillika med en Ide sig för hela verlden. åningom glömd af sina aper, och de, hvilka icke talade om henne såsom riginal. hvars sparsamhet Ja I och med veta att hon penningar, som hon förm sin sparsamhet, till oadoner, genom att utlana ; ränta, blott för att hokapital. tillbörligas gränsor. Så förgingo omkring trettio år efter det olyckliga äret 1715, och icke många voro qvar af dem, som deltagit i händelserna under denna olyckliga period. Desto naturligare det att lady Nessby var försvunnen ur verldens samtal; men då fick man plötsligen kännedom om något, som nödgade de adliga sällskaperna i Edinburgh och Skottland att samtala om ingenting annat, än denna förgätna och nästan lefvande begrafna enka. Man erfor nemligen, att hon med hifall af regeringen, som genast efter kontiskeringen 1715 skänkt baroniet Nessby till en trogen anhängare, återköpt detta jemte alla dertill hörande gods och slott för ett ganska högt pris af den dåvar varande egaren, och derjemte i Edinburzh skaffat sig ett präktigt palats för att äter lefva på en fot, som öfverensstämde med hennes stånd. Man blef på det högsta förvånad och många skakade misstroget på hufvudet; men äfven de största tviflare blefvo förstummade, då straxt derpa den märkvärdiga nyheten bekräftades, i det lady Nessby tog i besittning sitt palats i Skottlands hufvudstad och samlade i sina salonger allt hvad Edinburgh hade förnämt och ryktbart. Lady Nessby hade blifvit gammal under dessa trettio år; men hon syntes äldre än hon verkligen var, ty ehuru bon knappast var femtio år, så måste man likväl tro henne vara ett fruntimmer af sextio. De många sorgerna, de långa umbärand na, den stora brist på all beqvämlighet, som hon under så läng tid lidit af, stodo skrifna på hennes ansigte, hvilket dessutom visade en sådan stränghet och hårdhet, att man derigenom omöjligen kunde känna sig dragen till henne. Men detta oaktadt voro hennes salonger snart de mest besökta i hela Edinburgh och det kom slutligen så långt, att man ansåg den, han månde tillhöra hvilket parti han ville, för tillbakasatt, som icke blef em ttagen hos henne. Den gamla damen tillhörde ju också en af Skottlands förnämaste familjer! Visade icke hvarje hennes ord, att hon egde en klarhet i själen, som fullkomligt beherrskade tidsförhallandena? Utvecklade hon icke en glans, som skulle hafva varit obegriplig. om man icke hade vetat, huru länge hon hade samlat och spart, för att slutligen på sin sena alderdom kunna uppträda på det sätt, vid hvilket hon var van i sin ungdom. Men vi vaga draga i tvifvel att trängseln under hennes mottagnings-aftnar varit så stor, om det icke hade varit en annan dragningspunkt der, som för många, isynnerhet för unga herrar, syntes nästan oemotståndlig. Denna dragningspunkt bestod i tvänne unga damer, lady Nessbys svägerbarn, hvilka icke allenast bägge två voro begäfvade med en ovanlig skönhet, utan äfven egde en älskvärdhet i uppförandet, hvilken för många herrar syntes vara farligare än deras kroppsliga behag. För kort tid sedan hade grefvinnan Nessbys svåger, brodren till hennes aflidna man och densamme, som med Jakob VIII flytt till Frankrike, aflidit i Paris och hade, då hans gemål, en högförnäm men fattig fransyska, redan för längesedan lemnat det jordiska, qvarlemnat sina bägge döttrar, Alice och Constance Nessby, såsom faderoch moderlösa, af ingen omhuldade barn. Men knappast erhöll lady Nessby kännedom om hans död, förr än hon sände ett bud till Paris och inbjöd de bägge flickorna till sig, skrifvande till dem, att de i henne skulle finna en andra moder. Detta löfte höll hon äfven bokstafligen, ty hon mottog niecerna som om de voro hennes döttrar och behandlade dem på ett sådant sätt, att man väl såg, att de voro utsedda till hennes arfvingar. Kan det nu förundra någon, om vi berätta, att hela den adliga ungdomen trängdes i grefvinnan Nessbys salonger? Skall icke fastmera heia verlden finna det naturligt, om vi bifoga, att icke så fa flitigt traktade efter att blifva införda i ladyns lilla och intima familjekrets, för att knyta en närmare bekantskap med de bägge unga fröknarna? Likväl lyckades detta blott för helt få, eller fastmer, för att tillutom tvänne, alldeles ingen, och dessa två utgjorde ett unstå sanningen, dantag. emedan de hörde till ladyrs närmare slägtingar. Den ene af dem var en ung officer i kunglig tjenst (han hade redan i trots af sin ungdom avancerat till major), vid namn Alick Campbell, ende sonen af ladyns aflidne yngre broder (den äldre brodren var hertigen af Argyle, som ärft sin faders gods och värdigheter), alltså en brorson till grefvinnan, och genom detta nära förhallande uppenbart berättigad att så till sägandes räkna sig till familjen. Likväl syntes den gamla damen icke älska honom, ja knappast tåla honom, hvilket icke förundrade någon, ty man ville veta att den unge officeren med lif och själ sålt sig till den nya regeringen, och egde derjemte en så fullkomligt genomförderfvad karakter, att han icke bäfvade tillbaka för något medel, det matte vara af hvad slag som helst, som kunde föra honom till hans mål Vida bjertligare var det mottagande, som den andra kusinen fann hos grefvinnan, ehuru han icke kunde berömma sig af en så nära slägtskap som den förra. (Forts.)