Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1867, sida 2

Staberget är en å egorna till Holms säteri tvärt sig uppstickande bergkulie, beklädd af blandad barroch löfskog. Så obemärkt den än är, erbjuder likväl för landskapsmälaren denna kulle en vy, på engårg så egendomlig och underskön, att det högeligen förvånar oss huru våra resande artister undgått att få sin uppmärksamhet derå fästad. Du står på toppen af bergkullen. Solen sjunker. Det är tyst i ådalen. Från vester flyter ett matt solskimmer öfver Angermanelfven, hvars dallrande yta utbreder sig för dina ögon lik ett guldstickadt bräm, kantande flodens lummiga stränder. Hela ådalen i vester är ett enda glödande ljusfält: kullar och berg, holmar och skog, åkrar