Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1867, sida 3

wisade till och med några, som bortledde små barn, och förklarade att alla hade tillträde. Emot slutet wände biskop Grundt: vig fig plötsligen till h. m:t Entedrottningen, fom hade warit närwarande från gudstjenstens början, och fare: Hwar är Danmarks drottning? Kom fyndens dvottning, till fredens dvott! Och wid att gifwa hennes majestät syndaförlåtelsen fade biskopen till den befalda formeln: Och dermed äro Danmars sysder förlåtna — låt så Preussens konung tomma med sin här! Efter skriftermålet tog den allmänna gudstjensten sin början och predikan war litaledes högst owanlig. Bistop Grundtvig började ungefär få här: ÅFörrän jag börjar, bör jag dock meddela eder twå saker. Dessa glasögon, som jag har läst evangeliet med, har jag icke kunnat se med förr, nu kan jag läsa utmärtt wäl, det är ett glädjande framsteg ... Det ord i skriften: När du beder, så gack in i din kammare och stäng dörren till efter dig, detta ord har jag aldrig förstått förrän i denna morgon; det will föga, att ni skolen sammanknäppa edra händer, för då fan djefwulen ide på något sätt tränga fig in, då är en bom flagen för honom. Är def ide en god lära? Församlingen beswarade den till densamma ställda frå: gan med ett enstämmigt Io. I predi: fan följde derpå en förunderlig blandning af mystit oc mythologi. Cirlelns qvadraturs gåta, menade biskopen, skulle nu bliwa löst; han omtalade att tidens tecken woro förhanden, att Judarnes omwändelse war nära, och att hedningarnes furste stod i begrepp med att draga in i werltens hufwudstad (Varis?), men det skulle Gud förhindra o. s. w. Dessutom tillägges att lyrkobetjenterna hade fått order till att anmoda professor Frederich Hammerich och pastor Helveg om att möta i ornat, hwilket de också gjorde under nattmardsgången. Der såg man det owanliga, att prosessor Hammerich utdelade altarets fa krament till biskop Grundtvig och dennes ännu okonfirmerade jon, fom wäl är 11 eller 12 år gammal, och att biskopen fram för altaret tysste fin hustru och fin fon. Wid en döpselsealt, fom förrättades, yttrade Grundtvig, under det han uppläfte formuläret, till det lilla gråtande barnet ungefär följande: ÅJa du gråter, men det är djefwulen fom skall utdrifwas; det är hårdt nog, få, få, o. s. w. — Ett äktenskap på öppna sjön. J Amerita går allt raskt för sig. Yankees wilja ej förlora någon tid. Ängfartyget Amerifa seglade från San Fransisto till San Juan del Sur. På sieppet spridde fig ryttet, att ett ungt par, mr och mar dame Fr., fom bodde tillsammans i en kajuta, ej woro gifta. Denna nyhet fom också till skeppslaptenen Wakemans öron. Den gamle sjöbjörnen, fom ansåg sig böra waka öfwer sina pa:sagerares moralitet, wände sig till de båda unga personerna. Ssör! tilltalade han dem med diplomatisk höflighet. Mig tyckes, att I ej ären gifta. De båda tilltalade blefwo häröfwer ej litet sörtörnade. Åh, herr fapten, fade mr Fr, mi komma från San Joss, der wi just blifwit migda. Rå, det fägnar mig, mina barn; då Hafwen j wäl också wigselatte en i edra hän der? Men detta dyrbara papper stod ej att finna. Hm! sade kaptenen, certifikatet har kanske gått förloradt. Men jag skall skaffa er ett nytt, fom j ej ffolen förlora, åtminstone förrän j tommen i land. Härpå wände han sig till en matros med orden: Staffa hit vreften och 4 af pasfagerarne. Sagdt och gjordt, oc) innan de båda älskande funnit hemta att halt Ah hållt vända cm Am —