kat under för själslidansanslös till jorden. Henöjd, hennes brott framennes själ, och då hans ) uti förstugan, var hon som hade han tagit henes hjerta bort med sig i lande skred hon genom nattad och med tårfyllda e hon sitt rum, der hon på mattan. Hon var obeflad och olycklig. ande morgonen inbröt klar Det vidsträckta, herrliga 3 förtrollande utbredt uti 1 Taylor och Cesar hade igga, var temligen lång et af femte timman voro till uppbrott. De bester, stilla och tigande, och en dyster, talande blick uriveau, som stod några aflägset från allmänna mindre kulle. Efter en som upptog en god trema, svängde de in uti dalen, som för sitt namn a den egendomlighet, att des saknade hvarje sorts et, under det att landomkring visade den ypa och den rikaste frukthöger och venster uppta bergväggar, uti en af hvilka ett djupt ned i jorden ledande gap befann sig, som sedan den gamla sagotiden hade erhållit namnet drakhålan. Dalens ända begränsade utsigten från en behaglig sjö. Knappast hade de skött om sina hästar, då man hörde en vagns rullande: markis de Duriveau, major von Mäöhldorf och en läkare från den angränsande trakten som dagligen brukade besöka slottet, sprungo ur vagnen. Efter några formliga helsningar skred man genast till verket; Gautier kunde knappast tygla sin otålighet. Cesar stod lugn och allvarlig, utan att upplyfta sina ögon; det gjorde honom cändligt ondt att på ett så fiendtligt sätt nödgas stå emot sin vän, den han höll så innerligt utaf, och som han var så långt från att vilja bedraga. Men Duriveau hade halft frånvändt intagit sin ställning midt emot honom; hans tänder gnisslade af raseri, hans läppar, liksom hans anletsdrag voro bleka. Grefvinnan de Verdieres, som Cesar hade meddelat sanna förhållåndet, hade redan under nattens lopp varit hos Gautier, -för att möjliggöra en fredlig lösning; men hon fann intet gehör; han ville slåss på lif och död. Ännu då majoren uppmätte stegen, och Taylor laddade vapnen, gaf Cesar sin vän med milda ord tillkänna sin böjelse till försoning. Läkaren och Taylor sökte åvägabringa den, men mot det onämnbara hämndbegäret hos markisen förmådde de intet. En demonisk eld lågade uti hans ögon, då han mötte Cesars blick. Hans händer sammanknötos, så att naglarne inträngde i köttet, och fradga betäckte hans läppar: den obeskrifliga svartsjukans låga gnagde som en gam på hans inre. — Ändtligen var allting färdigt. Sänkningen af Mähldorfs näsduk skulle utgöra tecknet för båda att skjuta på en gång. Pistolerna blefvo granskade af sekundanterna, befunna riktiga och spännda samt derefter öfverlemnade åt motståndarne, hvilka genast skulle höja de mordiska vapnen inot hvarandra. Duriveau fattade sin pistol med krampaktig skyndsamhet och stod liksom förut med sidan vänd mot Cesar, på hvilken han kastade en desperat hämndblick. Han ville just vända sig helt och hållet mot honom, för att fullkomligt erbjuda honom sitt bröst, då Wildenhain fattade i sin hand sitt vapen. Förvirrad, upprörd af olyckans höjd, som tvingade honom att ställa i fara sin väns lif, den han så gerna ville trycka till sitt hjerta, försökte han att lyfta vapnet, men han vann ej själsstyrka nog — han gjorde med pistolen en hastig, häftig rörelse och ropade med darrande röst: Skjut ni, här är mitt bröst, jag vill ej utan orsak beröfva en menniska lifvet! Gautier var i begrepp att helt och hållet vända sig om — då ett pistolskott plötsligt förskräckte alla. Låset på Cesars vapen, hade under den af honom gjorda hastiga och på en gång förnekande rörelsen invecklat sig uti rockärmen. och fallit igen; och Gautier tumlade till jorden. Kulan hade träffat båda ögonen och pannan, så att den öfra framdelen af hans ansigte var oigenkänneligt stympadt och en enda blodmassa nedflöt. Hade hans ansigte varit fullkomligt vändt mot hans motståndare, så hade det oförmodadt lösgångna skottet måst genast sluta hans lif. Hans sår blef genast undersökt af läkaren, aftvättadt med vatten och erkändt såsom högst farligt. Förlusten af båda ögonen var knappast att betvifla. Gautier qved förfärligt, då man lyftade honom i vagnen och förde honom till majorens boning, emedan han sjelf önskade att icke blifva förd tillbaka i slottet. — De närvarandes förskräckelse var obeskriflig. men Cesar var nära förtviflan, och Taylor använde all sin öfvertalnings-förmåga, för att afbålla honom från ett förfärligt beslut. Efter timmar fulla af hög jämmer och vild plåga var det först möjligt att få Wildenhain att röra sig för att återvända till värdshuset, der hans trogne vän sömnlöst bevakade och vårdade honom. Då den skakande underrättelsen om duellens olyckliga utgång, som för öfrigt blef en hemlighet för verlden, trängde till slottet Duriveau, och nådde Olgas öron, var detta endast en ny droppe i hennes fulla olycksbägare. Hon hade på intet sätt dolt för sig sjelf, att hon måste vara beredd på ett olycksaligt slut, och för att hindra detta hade hon varit betänkt på att uppoffra sig; men först och främst förhemligade man för henne Gautiers vistelseort, och då hon erfor den, blef hon ej emottagen, ty markisen envisades att icke återse henne förr än hans kränkta ära hade funnit upprättelse uti Cesars blod. Då nu den sorgligt verkliga händelsen framträdde för hennes själ, fasade hon tillbaka för den, och hennes sorg fann inga gränsor. Uti sitt rums tröstlösa ensamhet grubblade hon endast på medel att komma till den olycklige Gautier, för att kunna passa och vårda honom. Händelsens makt hade qväft hennes inre glöd; den isande pligten trädde desto strängare fram för hennes eftertanke, ju mindre hennes vankelmodiga sinne hittills dervid hade fästat sig. Den grefliga fastern lät slutligen öfvertala sig att bana heune väg till Gautiers sjukbädd. Man öfverenskom, att den stackars djupt förkrossade hustrun skulle öfvertaga sköterskans befattning hos markisen. (Forts.)