Norrländska Korrespondenten – 30 april 1867, sida 3

blick uti lifvet. Fantasiens frugt, vore den än aldrig så ädel, är dock beständigt en hastigt bedragande dröm. Dock jag tror mig ej misstaga mig, tillade han seende sig omkring, jag hörde någonting här i närheten röra sig,liksom om kläder hade prasslat genom rummet. Har måhända här något slottsspöke slagit upp sina bopålar?o Under det han så skämtade, fattade han en lykta, gick ut i det nästgränsande rummet och undersökte öfverallt; men det visade sig icke mera, emedan det som satte i rörelse förhänget på alkoven till nästa kabinett, vid det svaga vaxljusskenet för Taylor icke mera var igenkanligt. Ian vände derpå lugnad tillbaka och talade med Cesar, som nu först hann att berätta det i parken nyligen förefallna uppträdet, äfvensom sin fruktan angående de följder, hvilket detta kunde framkalla. vVän ho sade Taylor allvarligt. Denna sak synes mig af stor betydelse. Må det i parken hafva varit hvilken person som helst, så mycket är säkert, att detta sammanhang kan blifva uttydt på det bedrägligaste sätt. Må det ock hafva slutat än så oskyldigt, och voro dina afsigter äfven de ädlaste, är det högst angeläget att använda allt, för att vederlägga utseendet.o