Norrländska Korrespondenten – 30 april 1867, sida 2

full önskans såpbubbla, blott för att tillfredsställa er lustas flygtiga yrsel — det ser jag med häpnande förundran och med den djupaste smärta! — Jag har en gång kunnat sätta mitt hopp till er! huru var det möjligt? Var jag slagen med blindhet? Jag höll för äkta det, som endast har varit glitterguld! Uti ert bröst har icke dygden uppslagit sin boning, och detta erkännande är mig den djupaste smärta, ty bittrare än att vara gäckad och bedragen är det — att nödgas förakta hvad man en gång älskade b Derpå steg han ut i den skuggiga trädgårds-alleen, på hvilken den uppstigande månan hade begynt utsprida sitt matta sken. Men Olga utstötte ett smärtans skrik vid hans sista ord, hvilka föllo förkrossande på hennes själ; bäfvande reste hon sig, och störtade sig efter honom och fasthöll honom samt ropade med tårar i ögonen: Cesar! återtag det förfärliga ordet; det ljuder som en evig förbannelse uti mitt förlorade lift Ja, du har rätt: vi måste skiljas, jag är icke värdig att vid din sida finna min lycksalighet; och lydande dig, vill jag ståndaktigt hela lifvet mina igenom öfva pligter. Trogen min make och en sann moder för barnen vill jag framdeles vara och förblifva, och om ännu en gång jordiska tankar vilja förleda mig, så skall en biick ned på denna ring BAii ——————— — ——— —5 återföra mig till dygdens stig. Men det förskräckliga ordet, Cesar! återtag det; det trycker oerhördt min själ. Det förlamar mitt mod! tag det tillbaka; det gäller hela mitt lif; det gäller min själs ro. År jag icke för den brutna eden nog hårdt straffad ända? Du går, vi se hvarandra aldrig äter h Hennes röst bäfvade och hon såg bedjande upp till Wildenhain. Anblicken af hennes bönfallande gestalt, hennes rösts vekhet, uppmjukade för ett ögonblick Cesars sinne; ännu en gång uppvaknade hans kärleks allmagt, och höjden af hans förlust framträdde äter för hans själ. Med djupt vemod stod han framför henne, stödde med sina armar den darrande, och, i det han böjde sig ned till henne, drog han henne närmare intill sig. Hans spasmodiskt ryckande läppar sade tyst, kyssande hennes panna: Lef väl, var stark, det som varit — vare förglömdt och — förlåtet hV. Detta skulle vara sista ögonblicket uti slottet; han var beredd att redan skiljas, för att återgifva Olga fullkomligt och odeladt åt hennes pligter och bortjaga den storm, som han mot sin vilja hade uppjagat uti henues inre. Men då skakade hastigt ett pistolskott luften, kulan kom från löfsalens sida, rispade lindrigt Olgas skuldra och försvann uti buskaget. Vid barnens larm och skrik skyndade deras sköterska fram. Cesar såg sig förskräckt omkring, utan att kunna upptäcka den, som vållat förvirringen. Olgas blod flöt på marken, hon dignade, och Wildenhain bar henne på sina armar tillbaka i slottet. Under det samtalet uti trädgårdssalongen nalkades sitt slut, hade en officer, vid aftonrodnadens förtrollande sken, som spred sig öfver trakten, kommit till häst sprängande fram till parkskranket, hade kastat tyglarne omkring stolpen och hastigt öppnat det honom väl bekanta konstlåsets mekanik. En blessyr, temligen djup och ny, sträckte sig fram öfver högra kinden, förskönade likväl endast det manliga ansigtet, som öfvergjöts af glädje och friskhet. Uti bästa lynne spatserade han genom trädgården och sjöng derunder sagta en liten visa, då han på långt håll upptäckte en manlig gestalt. Redan ville han igenkänna Cesar och tillropa honom, då ett fruntimmer skyndade efter honom och tog honom förtroligt under armen. De talade uppfyllda af djupa känslor; mannen tryckte markisinnan till sig och kysste henne — och den lyssnandes besinning försvann. Vansinnigt raseri öfverväldigade hans bröst, och att uppdraga pistolen och afskjuta den var ett ögonblicks verk. Svigtande, uppfylld af hat och hämndbegär, stod han liksom fastskrufvad. Blek som ett lik och med lågande blick höll han sig vid trädens grenar upprätt, derpå ville han rusa på den förhatliga gruppen, men snart beslutade han sig annorlunda. Nej! icke ännu, jag skall mörda bådab hviskade hans bleka läppar. Midt emot mig, med kall öfverläggning, öga mot öga — så skall han sluta vid mina fötter ho Han kastade sig på sin häst och sporrade så, att blodet strömmade, och att hästen i vild ifver flög öfver fältet med honom. Vid porten till första landthus höll han inne dess tyglar, öfverlemnade hästen till en tjenare och inträdde några ögonblick derefter uti salongen hos major von Mäöhldorf, som nyligen bosatt sig der. Markis de Duriveau ropade den förvånade majoren, skakande hans hand. Ni är äterkommen? så oväntadt — men ni känner er illamående, ni skiftar färg, ni vacklar? tillade han, och förde honom ned på en stol bredvid sig. i Det är ingenting, det går öfver!sade Duriveau djupt dragande efter andan. Jag kommer för att af er begära en vigtig tjensto DNi finner mig till hvarje sådan beredd, herr markis lo Som ni vet, öfvertog jag för några månader sedan befälet öfver den