Den brutna eden. Berättelse fr. Baden-Baden af Steinbach. (Öfversättning för Norrl. Korrespondenten.) (Forts. fr. n:o 33.) Olga! Då är detta sista ögonblicket, som jag här tillbringar. Jag måste resa — för att återgifva er lugnet ho vIcke utan mig! Jag följer edra steg liksom skuggan. Skulle ni vija? Kunde ni våga?) oMed dig lefva, med dig döb vOlga, och Cora och Irene? b utropade Cesar, pekande på barnen, som tryckte sig till honom. Markisinnan vaknade vid dessa namn ur en dröm, och med ett anskri sänkte hon ned sina armar, för att trycka de käre till sitt bröst. Men Cesar såg mörkt på den sköna, vankelmodiga dottern till Wohlbräck, och sade med ädelt missnöje: i Ått ni bedragit mig och skiljts vid mig, och att ni drifvit ett narrspel med mig, det kan jag, om ej glömma — likväl förlåta er, Olga! Men att ni genom er tjusningskraft vill förleda mitt hjerta till trohetsbrott mot min varmaste vän, till det skändligaste förräderi, som någonsin en menniska ännu begått, att ni befinnes benägen att uppoffra den dyraste, förtroendefullaste make, och barnens hjertan för en nyck