till dess det af salt stlia gödn c å:wrvien. Den rysta saviaren. Från Kafpista bafwet, ur de iretfomema utmyanante slorerna Welga och Urval, temmer denna lädäarhet, fom i Nussland utgör ullmänhetens manliaa fastlansspis och hed of betalad mer änta till 7 a 8 utr slalpuntet. De uralsta tecjackernas bufmudsalliga sysdselsättunna är sijle, och tet är ijynnerhel forfitren och jiören man sängar. Storstören kan wåga ända till 10 centner, med en länad of 5 till 8 fot; te största störarne funna wäga 200 stålpunt. Af ve ser nare tostar ett pun (emtrina 40 stålpunt) 12 vubel. Tre nånger om året hälles ster siske, fört i Jannari, vå fiskarne buagas mer barpuner, terpå i Maj, då ne i oerhörta slarer beniswa fia från tafwet upp i lirömmarne, ter re sånaas mer nåt. Hönfistet är al föga betyrelje, enär tå blett barbfistar oc) malar eller ännu mindre fistar blifwa sångade. En flere Hör, wägante 10 cen ner, aijwer omtring 2 cutner råm eller taviar. Dot anses rommen aj tenna fist, till följd of ret mydna sa sloemmet, för ven sämsta, hwaremot at för om 2 centner kan in: nehåna dö f.punt räm. AÅll särsk råm renas dert e om att man med händerna fatta picssar honom genom ett fint, utspantt rat eller en grof fitt, od enär ban ojallad stuile mir warmare wädere lel sortemmas, få brutar man lhärwid blanta ousget satt titt bhenom. Till hwarje fur tager man om wintern unaehär 1 fiotpund salt och wid höstfistet haljtannat. Nam of jewruren aifwer störens föga efter i gothet och blifwer äfven wio Wolga blantad med sjör-römmen. Deremot ssan han mid Urval icke erhällas annerlunda än saltad, och får ter för mycket läare i pris, bwartill edså denna fine ofantlina talvitbet bitraner, Salt taviar bercter man wit Urat på tre olita sätt. Härom berättas sålunda: Den sämsta serten är ven wanliga paJusnaja ikra (pressad ladiar), hwarest våmmen är renad blott från de aröfsta fibrerna och blanrar med nugejär 2 ffils pund salt på 3je. bon utbredes på mats för utt tortag i felen, bwarpå man flutz ligen trampar bonom tilsammans med fötterna. En bättre fort är ten kornina laviaren — sarnistaja ika — men bil: fen är särdeles hårdt saltad. Den re: nade rämmen omröres wäl i långa tråg, met 8 tuldl0 stätp. jalt på rurct, wars på man skatar henem öfwer fFippar eller sina nät, tius han filt aforypa och hop: torta; han pressas setermera på fat. Denna taviar är allmegens wanliga fofts lagemat. Den rcnaste och bästa sorten, hwilten synes bestå af hela forn, är ten, som efter sin beredning får namn af me-cheschnaja ikra Långa, smala föce lar as starttalinne fyllas til hälften med räm och terefner ajutes änta til randen en starf saltlate, jom läånasamt ar sippra igenom. De emellan s:änger ipbangda säckarne blifwa duatigt itwiltna, och sjetan råammen har blifwit emnad tio etier telf tunmmar att terta säckarne, få trampar man honom i sat. Denua favrar stär hönt i pris. Rysarne anse henem för öjfrigt ide rätt mallig, om han är öfwer atta tagar ammal. Nämtornet är här of en or inär ärts sterlet, helt och hållet klart ch genomskinligt, med en liten aråattin, alit denemsfinlia fläck på ena firar. Denna foviar blir förfigtigt sammanrörd I q