digt hurra och afsjunganret af Hel vig bu höga nord, och sedan han sagt nå ara ord fill dem, begifwer han fig uns der ytterligare hurrarop in i wäntfalen. Sturenttären tagate in på perrongen, och massan ordnar fis längs jernbanan för att wid afresan så je ännu en skymt af ven folkelige sursten, jom tl. 5,40 af: refer, och )å förswinna dr rörliga fiaue rerna få smäningom från min tafla. Ocgenuyttig uppoffring. Uti ritsdagsbrer till Smal. posten sirifwes bl. a.: Det är förunderligt att edert torra och allt annat än humoristiska Smaland dock af försynen litsom skall wara utsedt att sörstaffa ritsdagen dess humoristiska element, Öwem mins ej mannen från Traslända och hwem har ej hört omtalas hr Jöns Pährsson. Utan att förbise otitheten i staplynne och förmaga hos dessa båda, mafte man dock ertanna att hr Jöns Pahrsson i lithet med den gamle humoristen från Traslända wet att genom fin naiva brist på allt hwad man tallar bond blyghet och genom sitt ständiga interpellerande, motionerande, reserverande och disluterande halla tammarens ledamöter wid ett uppsluppet och briljant lynne äf: wen under de torraste och mest talamodepröfwande öjwerlaggningar. Andra fom maren bör dersöre hafwa ätminstone en anledning till tackssamhet mot Småland, som oegennyttigt nog för en tid undertastat sig den ej obetyoliga uppoffringen att under nuwarande allt annat än glada ti der till vusjörjamlingen afftå un glade och treftige hr Jöns Palrsjon. — Vrbetareus friftunder kallar fig en titning, jom Utapuves i Wexiö med 2 numror i manarten ech för helt är tostar hos titningens retattör 2: 50. Def första nummer utkom ven 17 April, innebåller 2 stycken poesi, underrätteljer om Nerrtopinge arbetare-sörening, upp satjer med följante titlar: fabrite invu: liven och hneslöjten, ywad är att hus: båda?, twå bitter, uppyäfwandet al life egenstapen i Rysslanr, aftentantar, presten oc trumslagaren, Karl 12 och teje larskatten, ejwitligt botemedel för nedz. slagenhet, det fauna avelffapet och en gammal lärjunge, — Tirningen är alltsä ide alls polinnsk, men eröbjurer en anges näm och unrerwisande läsning samt fyr nes, om den häller, hwad profnumret lestwar, fertjena framgång. Priset borte dock wara billigare. — Något fatalt. Hwar och en wet huru onot om penningar det är inom den mindre offärswerlden och framför allt i hwilten betryckt ställning handtwerk och jordbruk befinna fig. Så är dock icke för hållandet med wåra banlfirmor, fom för närwarande till och med hafwa öfwerflöd på pengar, ehuru man ide wågat utsläppa dessa på längre tid, utan använder dem hufwudsalligen till wexelaffärer på torta papper, sasom det heter på hHhandelsjpråtets sublima rotwälska. Se här i fam manhang härmed en affärshistoria, som cirfulerar inom hufwudstaden. En af Stockholms förnämsta bantfirmor, som för tillfället hade mycket mynt till öfver lopps, skickade häromdagen till induftridanten en af delegarne hr G., hwillen frågade werlställande direltören huruwida banien wille på 3 månaders uppsägning mottaga en 100 tusen rdr samt huru stor ränta derpå kunde gifwas. Direttionen uppgaf det sednare, och sedan han tillsport direttionen, bleswo penningarne på depos sition af banten mottagna. Hr G., som efter summans placerande gick upp på börfen och flera timmar fysfelfatte fig med andra affärer, frågade wid hemtomsten till bantirfontoret den andre bolagsmannen om ee ne A117 0