, tycktes min inre n min ed. Ingen de så fullständigt detta hjerta och sjeif tänkte jag ), som ej gaf mig n tillvaro eller af rslöto år. Såsom iskvåder, jemnade vall; lugnad, tyst dagarne; endast förflutna sin djupa rade; glömd ni, och borta var mpade frid, borta stod min därakande skugga stod ett verop skallade hb hela min tankevid en helsning rörd på soffan; e på Cesars anndvek hennes öga sla: rikt på ursäkter; ken godkänner dem rn, vär tids afJag kunde missom alla och felet Id, jag har uppyggnad dåraktigt var ! edra ord döda; , st mitt blödande med tårar i ögonen. Men Wildenhain såg, ntan att höra henne, ut i det fria, och fortfor drömmande: pFattig på jordiska egodelar, rik på mod och förhoppningar drog jag ut. Hade sorgliga tilldragelser beröfvat mig möjligheten att genast trycka min lycka till mitt bröst, så var jag dock besluten att aftvinga ödet ett leende. Stod jag ensam, obemedlad, obekant med lifvets stormar, så gällde det ju mitt högsta, ert hjerta och er hand. Hvad behöfdes mera för att lifva min hag? Uti Londons dimmgråa luft, aflägsen från alla, som förr voro mig kära, begynte jag raskt mitt verk; jag skref, tänkte, och jag förvärfvade som obekant min ryktbarhet. Icke baron Wildenhain emottog den hyllning, som man så gerna offrar åt titeln och namNej! den fattige, främmande Fortunat am Rhein tillkämpade sig stegvis den allmänna ynnesten. Det är lätt sagdt, men tungt ernått, och i min tarsliga lilla kammare ville ofta modet fly mig. Fröjd och lycka hade vikit från mig, alit stod stilla uti mig, och ingen stod tröstande vid min sida. Men då sorgen injagade modlösheten i mitt bröst, då såg jag ned på denna ring, och mitt ansigte var förklaradt. Till mina läppar pressade jag guldringen, och hans beröring ingjöt vederqvickelse uti mitt hjerta — han var ju min lyckas, var er eds herrnet. liga symbol: utan ände liksom ringen, och ren som guldet i ringen skulle er kärlek vara. — Så förflöto år uppiefda uti oafbruten kamp, förbittrad genom tusende misslyckade planer, genom oräkneliga kränkelser; men mitt eget jag, mina förhoppningar på mina önskningars mal, er brinnande kärlek ensamma höllo mig upprätt, så som ett ankare beskyddar ett skepp i stormen. Ändtligen dagades det i min lefnadsnatt; mina arbeten hade betryggat min framtid, min konstälskande furste forskade efter den honom kär blifne Fortunat, och hans handbref kallade mig till närhet, utnämnde mig till styresman vid akademien för konster och vetenskaper uti hela hans rike, och högtärad stod jag der framför alla. Den nya menniskan, den obekante Fortunat hade så högt arbetat sig upp genom sig sjelf — och då först föll sedan flere år hade betäckt baron von Wildenhain. — Jag stod vid målet och vände hem med förtjusning i bröstet; jag kunde ju dessutom säga: Jag förtjenar hennes kärlek, ty henne värdig vänder jag åter. Då fann jag er sasom markisinna af Duriveau. Er kärleks evighet räknar endast efter dagarne Er ed var blott en barnlek och er trohet en skugga, som försvinner! En dåre var jag, som ej förstod ert sprak, som trodde att berusning, vällust och njuthans slöjan, som ningsbegär icke egde något välde öfver ett hjerta, som älskade sannt och innerligt! Flick-fantasien höll jag för sanning. Den lättsinniga leken ansåg jag vara allvar, och en qvinnas falskhet hade bedragit mig. Åratal bortkastade jag mitt bättre jag; min själs hela styrka lade jag glädjefullt för edra fötter — under det skrattande åt min daärskap, öfvermätt vaggade er i glädjens famn. Jag har tillkämpat mig ära, ryktbarhet och guld, och likväl förlorat min lycka. IIvartill tjenar oss jordiska egodelar om vart hjerta klappar otillfreds i vårt bröst! Så tag då ni bort det sista, som återstår mig, det sista, hvars glans och betydelse har bevisat sig såsom bedrägeri och falskhet — tag tillbaka denna ring, ty hvad som ännu var gemensamt mellan oss båda, måste i denna stund för alltid upphöra Han lade ringen uti hennes knä och vände sig bort. Nej, Cesar, nej! ropade Olga, hållande ringen emot honom. Sönderslit ni, ej mitt hjerta ännu mera, än ängern förmådde. Förvägra mig ej den ljufva trösten att ni ännu tänker på mig, att jag är och förblifver er dyrbar, så som ni är det för mig, och som ni evigt skall blifva det. Tänka! återtog Cesar tillbakavisande hennes hand och ringen, Tänka på er skall jag, så länge mitt hjerta slår i bröstet. Tänker icke menniskan beständigt på den blixt, som förtärde all dess egendom och jordiska goda. En sorglig påminnelse har ni vunnit i stället för trogen kärlek; men det var ju ert eget val, och ni måste derf rlida allt, som deraf följer. Det ni varit, det måste ni ock förblifva helt och hållet odeladt. Har ni haft mod att bryta den första elen, så låt det dermed vara nog; ångrens smärta beskydde er från att äfven bryta den andra. För eder leder icke mera någon brygga tillbaka till det förflutna. Samla derför kraft att bära ert gyllene kors, och om dess tyngd ofta trycker edra skuldror, så eftertänk och vet: ert hjerta bär icke bördan ensam bo Med en lätt böjning ville Cesar stiga öfver troskeln; men Olga fattade darrande, uti onämnbar sinnesoro, hans arm och utropade: KNej, Cesar! ni får ej lemna mig så. Alltsedan jag ätersåg er, förtär en evig låga mitt bröst! Icke utan er vill jag stadna qvar i detta lifvet. IIaf förbarmande med mig! Först nu erfar jag min däraktiga förvillelse, för hvilken jag dukade under, då jag försakade förhoppningen om ett himmelrike, för att erna nagta få stunders lockande jordisk lycka. Sedan jag återsåg dig, min Cesar! befallde mitt öde mig att tillhöra digy (Forts.)