Den brutna eden. rättelse fr. Baden-Baden af Steinbacli. (Öfversävtning för Norrl. Korrespondenten.) (Forts. fr. n:o 32.) En afton lekte Irene och Cora uti idgårds-salongen, som stod i midten parken. Olga spatserade upp och r i den närgränsande alleen, grefman var rest till Marseille och alla idgårdens staket voro tillstängda. Från ttet nedkom Fortunat, sam uti det fria, och vid hans inde uti trädgårds-salongen hoppade nom till mötes flickorna, hvilka, allthan flyttat i slottet, höllo af honom. Ilan satt aninestroende sig lan in cket ; hos barnen, då han plötsligt sag ras vårdarinna aflägsna sig och Olga v på tröskeln. Wildenhain steg skyndsamt upp, såg tande på markisinnan och ville afsna sig; men den sköna qvinnan arstod vid utgången och sade med rrande röst: Stadna Cesar! Af barmrtighet, stadna qvar b Fru markisinna! begär ej hvad jag iste vägra. Cesar, vid er kärleks minne beir jag er — 5 Låt de döda hvila, öppna icke de appast tillslutna grafvarne. Hör mig, jag har mycket att sä8 er. 2 oBerätta det för Gautier, han är den man, som bör erfara edra hemligaste hemligheter. vObarmhertige! hvarföre påminna mig om honom? Emedan ni synes att glömma hoemedan han är den som delade sitt. namn, medan ni bland tusende valde för att tillhöra honom, och emedan detta val sönderbröt den brygnom, med lycka. honom, er sin ära och sin ga, som leder till det förflutnas rike. Lat ni Cesar och hans kärlek hvila, och lär er att uti mig endast se Fortunat. Låt edra eder, drömmar och förhoppningar från Baden-Baden gömmas bland edra söndersiagna barnleksaker. Om icke för Gautier, lat ert hjerta slå för edra barn ensamt. Lek icke öfvermodigt med de giftigaste vapen, som någonsin en menniskohand besatt; icke som hejdlöst rasa, då deras b jor fallar Med dessa ord sökte han komma förbi Olga. och ernå det fria; men den sköna qvinnan lade sin darrande hand på arm, och i det hon fästade en bedjande blick på hans anlete, sade med all den hänförelse, som låg uti hennes röst: Cesar! jag beder er ur djupet af min själ: hör mig; förakta och lössläpp demoner, hans hon icke mina ord; jag har länge nog obeskrifligt lidit. Jag kan icke längre uthärda att eder straskande blick häftas på mitt unsigte såsom glödande malm; jag kan ej längre uthärda denna fasliga tystnad, som qvalfullare marterar mig, än den yttersta domens röst. Ni har svurit eder vän att beskydda hans hustru! nå välan! så utöfva er pligt — beskydda mig mot mig sjelf; borttag den förfärliga tyngden från min själ, som drifver mig till förtviflan: Ja, ni hade rätt, en bruten ed är en förbannelse för hela lifvet! om jag då hade förstätt er så, som nu; om ni då icke hade lemnat mig, så hade det varit annorlunda — så som det nu är, vore det mig bättre att ligga på sjöbotten der den är djupastv Fortunats kyla var försvunnen för hennes ögons glödande stråle. Liksom ormens böjningar, så omsnärjde honom hennes tals snaror, och hans blick fästades vid jorden, han stödde sig mot fönsterstenen och gjorde ingen min af att fly. Olga satt framför honom på hvilsoffan och flickorna lekte ute i fria luften framför salströskeln. vOch tror ni Olga svarade han med mildhet och rörelse, otror ni, att ord försonar, hvad handlingar hafva brutit? Tror ni att det finnes någon utväg ur den labyrint, hvaruti värt hjerta råkat? Tala, jag vill ej afbryta er, vältra tyngden från ert bröst; tro ni mig: brottet liknar Sisyphi sten. Så ofta ni tror er hafva den på spetsen, ligger han åter der han låg förutmen Min far dog, och snart derefter hade jag äfven förlorat ert beskydd; jag stod allena, ett sjutton års barn. Uti min grefliga tant fann jag intet stöd; hennes kalla hjerta förstod aldrig mitt, hon tröttnade att immerfort varda flickan; hon skrattade åt mina fantasier och hade endast bittra ord, när jag begärde tröst. Huru ofta tänkte jag icke under dessa stunder på er, Cesar! som förstod mig så fullkomligt, som liksom echoet återljöd af hvad som klingat i nin själ. Huru manga heta tårar flöto icke då vid minnet af er, när min känsla, otillfredsställd, förtärdes uti sig sjelf! — Men obemärkta bortdogo mina suckar; verlden omkring mig genljöd af lust och glädje, lycksalighet och njutning; och mer än nägon simmade Gautier i detta haf. Hans glada lynne, hans tals trolldom, hans ädla själ och hans ställning i lifvet, gjorde honom till allas gunstling, och min faster var outtömlig att prisa honom. Såväl uti det moderna Babel, Paris, som uti Venedig och Turin, hvart än mitt öde förde mig, öfverallt träffade jag honom, och outtröttligt beströdde han min stig med blommor. Ju mindre jag lyssnade till hans ord, ju mera uteslutande tilltalade han mig. Ju allvarligare jag emotstod honom, dess mera leende utmålade han framtiden. Er gestalt omsväfvade mig, edra ord, er ed fann återklang uti mitt hjerta. Från da till dag, från timme till timme vän tade jag på er återkomst. Jag för blef ensam; småningom sjönk mitt moc Lefnadslust, njutningens glädje, so! dagligen lockande erbjöd mig sin ril bekransade bägare, kittlade mitt blo till hastigare lopp, de bevingade mi puls. Småningom trädde minnena till baka såsom dimfigurer uti bakgrunder men det närvarande vinkade mig bi rusande. Jag åkallade er; men ja fann intet gensvar. Jag trodde mi förglömd, och att jag var det, har al männa opinionen sagt mig tillräcklig Icke förhallanderna, utan ert hjert: böjelse, hette det, hade fört er ur vi krets. Bedragen, sårad och förolän pad, kämpade mitt inre en svår str med min kärlek. Tvifvel, frammanac af skiljsmässan och en förhoppning lös tystnad, besegrade er bild, so ännu ofta föresväfvade mig. Gautie eder, hans själs-egenskaper, hans nä varo förledde min själ. Jag strid med mig sjelf; men jag dukade unde Ett nöjenas och njutningarnes haf sva lade omkring mig, Gautier bar mig sina händer genom lifvet, och tac samhet upplifvade mitt bröst. Doc efter njutning följer trötthet, efter b rusning ledsnad, efter passionen ånger Så snart jag blef öfverlemnad ensa ät mig sjelf, framstod fortfarande bild för min själ, så ofta jag efte