ammanvaron. Markisinnan ch stillatigande som en stavågade knappast se upp af t möta Cesars blickar. Man letta sorgen öfver Gautiers sked, och en hvar prisade nerliga tillgifvenhet för sin ortunat am Rhein hade åter re öfver sig sjelf; han skämtalade så okonstladt, som den mest leende lycka till alrika skalar utbringades, en interhet upplifvade de sista och uti bästa lynne anträdsan. Gautier for med Olga åda flickorna i De eller redo efter eget behag af vagnen och utgjorde denj. Endast natt skulle Marseille ännu njuta i kretsina. Nästpäföljande morhan gå ombord på skeppet. le en molnfriare himmel utöfver hamnen; aldrig sken are och klarare utöfver vattspegel; en ståtlig herrlig apoleono, lna rikt beflaggad, afgång. ÅÄnnu en gång omjautier, full af innerlighet, tryckte barnen till sitt bröst rnas högra händer. Derpå n i båten, som sex roddare glida vågorna. Ett svängde hans duk mot strant Olga mekaniskt besvarade. vagnen. en öfver — — Sedan försvann den lilla farkosten uti fjärran, och hon kände sig oändligt olycklig. IV. Tillhörande den bortreste genom pligtens band, och likväl förenad genom hjertats ånyo uppvaknande röst med mannen vid hennes sida — kände hon sitt bröst sönderslitet ar en smärtsam strid och motsag intet lyckligt slut. Orörlig och tanklös stod hon vid stranden, då redan för länge sedan ingen båt mera var att se. Det förekom henne så som måste hon kasta sig uti hafvets djup, för att finna ro. Ändtligen bröt Fortunat trolldomen. Han påminde full af mildhet om den skarpa sjövinden, som begynte blåsa, och de små, som längtade hem. — Liksom vaknade hon förskräckt upp ur en dröm, såg Olga sig omkring öfverallt, blott icke på hans anletsdrag. Hon såg sig om, för att söka skydd mot den blick, som hvilade så isande kallt och bestämdt, och likväl så brännande het på hennes ansigte. Men hon stod ensam jemte honom, alla andra hade för längesedan tagit afsked; med honom, till hvilken hon af en hemlig kraft drogs, och som hon likväl skulle fly, stod hon ensam. UHan erbjöd henne artigt sin arm och hon lade deruti mildt sin hand, men hon frambragte derunder ej ett ord öfver sina läppar och hennes arm skakade, liksom hade kylan genomilat den. Med Cora och Irene vid sin sida återvände hon; Fortunat steg till häst och red vid vagnen. I början tigande och försjunken i. grubblerier, sökte han småningom att bemanna sig; han talade från och till om traktens sköna omgifningar, om Gautiers resa och hemkomst; icke ett ord om det förflutna kom öfver hans läppar; Olga hvilade, vagnen, hennes ögon voro vid hans manligt sköna ståtliga figur; hon talade blott enstaka, ofta till och med ofattliga ord, och icke sällan tryckte hon näsduken till de tarade ögonen. Kall och främmande, med en mentors lugna min, uppförde sig Fortunat midt emot henne, och så ofta en påminnelse om det förflutna sväfvade på hennes läppar, tillbakaskrämde hans stolta, nära nog straffande blick densamma. Så förblef det de påföljande dagarne, och Hrortunat visste att sorgfälligt undvika hvarje ensligt sammanträffande med Olga; oftast var grefvinnan skyddet emot den inre stormens lösbrytande. UMvilka omständigheter än hade gjort Wohlbräcks dotter till markisinna, kunde hon pätagligen ej för alltid qväfva sin kärlek till Cesar, ty hon led obeskrifligt efter hans återkomst. Fortunat kände icke mindre qval. Bitterhet och sjelfförakt blandade sig understundom angripen, i ofta fästade hans uttryck, och hans ord föllo het malm på Olgas bafvande bjerta. Om hans kraftiga natur emotstod den frätande sorgen, så tryckte den deremot Olga, och en häftig feber öfverrumplade henne. Veckor förflöto; hon förblef fängslad vid sängen; de skickligaste läkare, den omsorgsfullaste skötsel förmådde endast att långsamt rädda henne, och Fortunat hade varit den som hon hade att tacka för lifvet, ty han vakade som far öfver den sanslösa qvinnan. hon åter började att lefva upp uti liksom neden Då igen, gick han till råds med sig sjelf, om han ej borde fly hennes närhet, för att återgifva henne frid och ro. Han talade gång efter annan utigrefvinnans närvaro om sin afsigt att lemna slottet, men hon ville ej undvara hans beskydd; äfven Olga förenade sina böner med hennes, för att förmå honom att stadna qvar. En mild vårdag lemnade Olga, stödd på grefvinnan och Fortunat, för första gången slottet och besökte parken; derefter återbemtade hon sig hastigare än man kunnat hoppas. Skönare än någonsin stod hon i kretsen bland de sina. Gautier skref sällan, hvilket omständigheterna ursägtade; om hans hemkomst hörde man intet Fortunat säg Olga knappast tillfrisknad och utan behof af hans omsorger, färrän hans fordna allvarliga. afmätta uppförande åter inträdde, och han visste att undvika allt umgänge med markisinnan, så länge det var honom möjligt, ofta till och med hela veckor igenom. Olga deremot fann ingen ro; uti hennes inre rasade en oemotståndlig strid. IIon hade skrifvit. ett oräkneligt antal bref till Cesar och åter förstört dem. IIon hoppades dag för dag att finna ett tillfälle, att öppna sitt hjerta för honom. Lon uppbyggde tusende planer och förkastade dem åter, och Gautiers bild förbleknade allt mer och mer i hennes själ. Hade hon skänkt honom sin hand, så skedde detta icke med odeladt hjerta. Tidens kraft hade uti hennes inre förbleknat den första glödande kärleken. Hennes lättsinne hade anbefalit henne att uti en ram innefatta den lysande framtid som Gautier erbjöd henne; men endast slumrande, icke död låg denna passion uti hennes bröst, som hade väckt hennes hjerta lill lif. Det erfordrades blott en blick, en antändande gnista, och den skadliga branden kom de förhärjande flammorna att klart upplåga. Bortskämd genom lyckans leende, beherrskad af en glödande rantasi, vacklade hennes beslut. Icke sjelrständighet eller karakter adlade derna förtrollande qvinna och hon saknade själens skönhet, den äkta, qvinliga dygden. (Forts.)