Norrländska Korrespondenten – 23 april 1867, sida 2

AA— — mäktigade sig och behöll fattningen. Du är likväl till det yttre alltför mycket om ock fördelaktigt förändrad, men invändigt fortlelver. synes mig, ännu den gamle oskattbare Wildenhain. När vi äter komma att sitta tillsamsom nu knappast mans uti lugn, skall jag gyckla med henne öfver eder fordna sammanvaro och öfver hennes fullkomliga glömska af dina drag. rätta nes Då skall jag ock bedig, huru jag tillvann mig henkärlek, langsamt och stegvis säsom man eröfrar en fästning, som manhaftigt försvarar sig; ty i början visade hon sig påfallande kall, ja till Men det och med fiendtlig mot mig. är nu redan natt. Du är väl trött och sömnig? Åfven dina öden, dina afsigter med den förtjusande fästmön, som väntar dig, har du ännu att berätta mig. Ack! att jag maste tvärt — Lef väl! hvila ljuft! det är samma rum, som du för manga år skiljas. sedan hos oss bebodde, och hvars utsig: at sjön du tyckte sa mycket om. Olga väntar mig, det är sista natten under detta tak. God natt min CeSar n vSof godt, sof godt. hviskade Wildenhain, vid tröskeln skakande hans hand. Då var tillstängd, och den tunga bojan ändtligen fallen, då uppvaknade hans smärta med ursinnig kraft. Uan ville springa efter honom dörren och hålla honom tillbaka, han ville — ban visste ej hvad, ty han kunde icke fatta nåägon klar tanke. Det gick som ett virrvarr omkring i hans hufvud: Der går han hän tili henne, han sluter henne i sin famn, är lycklig, simmar uti förtjusningens haft Och jag? och jag? — O Taylor, Taylor! hade jag trott på dina ord! Ja, du talade sannt: Qvinnans ord är ett förtorkadt blad (löf) i vinden och ingenDer ligga de, mina fördrömmar, som ting vidare!! hoppningars mina drömmar och utkast. Der ligger min förflutna tid och min framtid aflöfvad, hvad har jag stridt, sträfvat och slafvat för? Och han går att trycka henne tili sitt bröst; uti hans famn dör mitt allt, min verld! Med gnistrande ögon, med stormande bröst vandrade han fram och tillbaka; han såg ljuset slockna och märkte det ej; han hörde klockans timslag och fann ingen sömn; blek och sömnlös hvilade han mot fönstret och såg ut mot trakten -sow lag förtrollande skön i mänljuset för hans blickar. Han sträfvade efter ett beslut. Detta bette: Tystnad för alltid; han ville gömma all sin glädje, all sin smärta uti sitt blödande bröst. Ilan ville icke störa Gautiers lycka genom en enda min; det var ju ej hans afsigt och han var ju icke orsaken dertill, att hans väns lycka krossades. Hade Cesar icke stadnat qvar, så hade han uppretat Gautier emot sig. Hade han lånat sitt bekymmer ord, så hade Duriveaus oskuldsfulla glädje fördunklats, hans misstankar uppväckts och han framtiden beröfvats sin sorglöshet och sitt hjertas frid. Kunde Cesar icke blifva lycklig, så tänkte han likväl för ädelt, för att förstöra andras lycka och att deruti finna tröst och tillfredsställelse. Taylor, som han ej hade råkat uti Calais, var hans förebild. Sin glädjes graf ville han för alltid kasta tillsammans och lefva endast för sin konst och sina vetenskaper. Det var en dålig, mager ersättning, att i stället för doftande jordisk prakt med herrligt solljus, nödgas ätnöja sig med den qväfvande luften af lärds lilla studerkammare, och att belåten med en blossande oljelampa, i stället tör paradisets lycksaMen Cesar och han ansåg sig stark nog att fullborda sitt beslut, hända hvad som hända ville. En enda tår föll dervid på Olgas ring på hans finger; en enda tår, men den gällde lika mycket, som tusende, ty en smärtsammare har aldrig blifvit fälld; den gällde ett helt menniskolifs lycka. När Duriveau kom till Olgas rum, fann han henne hvilande uti soffan. Hennes vackra hår hängde i oordning omkring det bleka ansigtet, och hennes stora ögon stirrade med en klar för en vara lighet. hade valt, låga uti rummets mörker. Hennes pulsar arbetade häftigt; hennes barm svallade uti stormande fart; och hennes mjuka, hvita händer voro korslagda öfver bröstet. IIon hörde icke Gautier; hon fasade till vid hans beröring och gömde sitt ansigte uti sina händer. Markisen öfverväldigades af den långa försakelsen af hennes förtrollande skönhet och missförstod orsaken till hennes upprörda tillstånd. Ilan kysste hennes ögon och hennes händer. Han trodde, att aterseendets stormande glädje bade så upprört henne, och slöt henne i sin kärleksfulla famn. Väl sökte Olga i början med mildt motsträfvande afhalla honom — en bekännelse, en bön tycktes sväfva på hennes läppar; men förr än hon vann mod att uttala den, dog föresatsen under Gautiers brinnande kyssar. — Tysta tårar runno ned mellan hennes ögonlock på sängens mjuka bolster. på morgonen rådde uti slottet den brokigaste rörelse; alla gästerna rustade sig till resa. Äfven Olga och Cat sar skulle följa Gautier till Marseille; endast grefvinnan de Verdieres stadnade qvar, liksom förr uti sin förnäma ro i palatsets andra flygel, sysselsatt med sina andakts-öfningar, till hvilka hon nu bade helt och hället egnat sig. Markisen upptogs af oräkneliga göromal, och först middagsmaltiden förenade åter sällskapet till sista