Norrländska Korrespondenten – 16 april 1867, sida 3

Alldeles icke, Gautier! Det stämmer mig sorgsen, att så hastigt se dig skiljas; dig, på hvars närhet jag så säkert hade räknat. oIIuru god du är. Tro nu blott ej, att jag derför känner mindre vänskap för dig; men de sista ögonblickens omsorger här hemma, de tusen ting, som jag ännu maste göra ifrån mig, beröfva mig min hvila och tid. Huru kunde det vara annorlunda! Ödet är föränderligt, och du lemnar så mycken lycka och så många kära efter dig. oTyvärr! men låtom oss bortjaga de sorgsna tankarne; hvartill tjena de? Jag anförtror mig åt min lyckliga stjerna, såsom hvarje soldat är tvungen att göra. Huru finner du min hustru?Jag fattar din lycka vid hennes sida, sade Cesar bäfvande. Hon synes älska dig inuerligt och har ju dessutom skänkt dig två flickor, som äro älskvärda och sköna. Mot dig ler lifvets sol så, som den ler emot endast få dödliga. oDet gläder mig att höra detta från dina läppar, hvilka äro vana att dömma strängt och att ständigt träffa det sanna. Men om jag ej bedrar mig, så skall Olga känna dig fran en tidigare tid, åtminstone hörde jag något dylikt.v (Forts.)