Uleåborg) 2: 80 för bito, torft 1: 75 a 1: 50 för dito, rågmjöl 23 a 24 rdr för rysk matta om 17 lisp., o. s. w — Ledsam surpris. Om den bekante teologiske tonsuln Bodell berättar Gotl. tioning, att han war betydligt sparsam, hwiltet en gång förorsatade honom en obehaglig öfwerraskning. Han war på sin ort en betydlig skeppsredare och upptallade sina saytvg med förtärlek till bibliska namn, såsom Noach, Arten, etc. Det sista af hans fartrg war ett frätligt ffepp, fom för få år sedan gick af stapeln i Lulca. Då detta stepp stulle löpa af fin bädd, hade han inbjudit landst böfdingen och stadens öfriga honoratiores. Derjemte hade insunnit jig en waldig massa askådare, fom, före samlade omtring den byggnad, som män tar på förlossningen rån sina sjattrar, snart stall med waldig fart nedbrusa i sitt rätta element. Detta skapar stunden till högtidsstund och sjelswa dagen för al: löpningen till en högtidsdag, isynnerhet i en smastad, fom få sparsamt bjuder på evenementer. Afwen har framtyste Bor dells etonomista anda, ty han hade latit en timmerman fy de flaggor, fom, ännu omwirade, fiulle wid sjelywa aflopningen utwecklas och blottas sor allmanhetens blickar. Sista rammningen är på bada sioor weristalld, och byggmästaren ropar: lå unoan tafet! Under mungoens fhurs rarop började skeppet så satta glida ned fran fin badd, få ymaningom ötande fars ten, och nu utwecfia fig staggorne genom en tnyck på flaggunan han ocm, fom sta papasslige wio siaggjtangerne; men o mel — Dodell bletnar och mängden hurrar allt mistare, tyu namnftaggen star DU FÅN i stullet for Dufwan, som Bodell gijwit oroer OM. De, som tanna honom nars mare bita sig i lapparne och hajwa swart att qwajwa ett stratt, som sa gerna will bana sig mag öjwer timmermannens oluns nighet i ortografien, i forening med Bor bells Jfarsamhetsanda.. — Jönlöpingsposten meddelar nedanstående restetttoner: Att ga i borgen för sin nästa anses ofta såsom ett vewis, man är sktyldig att gijwa ywar och en, på att man ice är )maattig, misstrogen och få widare. Och man tan utan twifwel någon gång utan jur egen sorlust gora sin wan en wertlig god tjenjt men en jaran jörbindelse. Jnom wart land hafwa sadana jörbindelser på sonare tioen warit i hög grad wanliga; det har gatt till ofwerorist deri. Metas tan ej heller, att det ar ganska latt gjorot, vå baner lemna ut penningar på blotta nanm, att man frepag hjelpa fin nasta ur sorlagenheten med envajt jur namntedning, Helt Jom det wanligen till öfwer: foo mevoclas öswer tyganoe bewis om, att nan dermed ide ran lopa någon fara. Det orosprutet att, den, som gar i borgen, han går i sorgen, har dock pa fila tidenalltsorofta i weruigheten tillampats att man ide stulle tommit att besinna det. Ocksa har på fer nare tiden latit höra fig ett voit missnöje med vet bestaende systemet i detta oife ende och tiden torde wal wara inne för hwar ech en, som ogillar det gamla, att taga saren i stursladande och utstata för ja ett nytt fatt att gå till wåga. Forst od) )Jrumjt maste man då erkänna, att en man tan finna sig af högst altning waroa stal sorhindrad gå i borgen. Har jag sjelf skuloer, få bor famwetsqriannheten mot min sordringsegare för: bjuda mig att onövigtwis åodraga mig en 10 stulo. Har jag samiij eller andra anhoriga, ywilla Jag ur styldig bistånd, få tan det ide tallas ratt hanoladt om jag genom en borgensjörbindelse möjligen afhunder dem hwad dem med rätta tilltom