å länge. Återseendets glädje har utagit sin rätt.o Den tilltalade andades djupt, och nder det han reste sig upp, atervann an lugn fattning. Med ett lende, som skulle vara hjertligt, men kväl var så förtvifladt bittert, svaade han sin vän: Ack, Gautier! huru an du vilja urskulda dig? Matte hvar ch en vara beskärd en hemomst! Huru gläds jag ej at din lycka, uru oändligt afundas jag dig ej denamma 5 vSa kom då! Jag ppskjuta, att presentera dig för de sina. Dela min lycka, beskåda mina arn — jag för dig till demo På det vänskapsfullaste sätt räckte an honom sin arm, och Fortunat sade ll sig sjelf: Visshet måste jag hafva. )en är bättre än tvifvel! Mina uppirda. känslor hafva troligen endast beoch sådan kan ej längre ragit mig. Det maste, det kan ej sra annorlunda Och han åtföljde n vän ånda in uti markisinnans svagt pplysta rum, Olga kom honom med rtrollande behag till mötes, kringoppad af de små. Med glaädtigaste henne ortunat am Rhein, hvars arbeten hon . oändligt älskade och pekade på en aktfullt inbunden bok i soffan, hvaruti yn hade bläddrat, och som innehöll ins första dikter. Markisinnan, som fullkomligt tydligt kunde se fremnne presenterade Gautier för lingens anletsdrag, talade några förbindliga ord, hvilka Fortunat på lika sätt besvarade; men Olgas asyn, Olgas tal fullkomnade hans olycka — Wohlbräcks dotter stod framför honom! Ett blodrödt moln drog förbi hans ögon. Det hvimlade och vände sig allting för hans förstånd, och en frossbrytning genomilade hela hans kropp. Ingen dolk kan djupare intränga uti det menskliga bjertat, än Olgas vänliga ord inträngde uti Cesars själ. Med möda samlade han kraft att till svar frambringa några ljud. IIan förmadde ej sjelf öfverväga hvad han sade, och hans röst ljöd dervid matt och darrande. Så matt och darrande likväl som den än ljöd, så talade den dock oemotståndligt högt, skakande såsom åskan, till Olgas hjerta. Rodnad och matt blekhet på hennes sköna ansigte; hennes läppar sammanpressades krampaktigt och hennes hand tryckte sig hardt mot det blödande hjertat. Liksom en högljudd, oemotstandlig beomvexlade fallning. liksom hennes vredgade domares röst, lik en förkrossande förbannelse och likväl åter mildt såsom ekot af en oförgätiig lycksalighet, trängde hans ord genom hennes öra och — Cesars bild stod med fruktansvärd klarhet framför hennes själ. Gautier deremot anade ingenting af det skakande intrycket; han hade vändt sig till sin älskade Irene och den skalkaktiga Cora; han rasade med dem och lyftade elutligen den ena efter den andra upp till Fortunat, som, knappast mäktig sig sjelf, tryckte dem krampaktigt till sitt bröst, skrattade med dem och betäckte dem med heta kyssar, utan att veta, hvad han gjorde, eller hvad som tilldrog sig med honom. Under det markisen gladde sig åt den oskuldsfulla förtrolighet, hvarmed flickorna besvarade hans väns kyssar och smekningar, sökte Olga att lösa sina tvifvel att igenkänna Fortunats anletsdrag och af dem vinna visshet öfver det, hvarom uti hennes själ icke mera fanns några tvifvelsmål. Ändtiigen pamiante Gautier om skiljsmessan. IIlan anhöll hos Fortunat, som syntes vara i behof af hvila, att få beledsaga honom till hans rum, och lofvade att ännu en gång återkomma till Olga. Med en stum böjning skiljdes Czeesar från Olga och nalkades tröskeln. Ilastigt vacklade markisinnan mot bordet och kastade med darrande hand lampskärmen tillbaka, så att skenet måste falla på den sig aflägsnande. Fortunat såg sig förvanad tillbaka och fann Olgas öga med lagande blick fästad vid honom, och som Gautier hade gått nägra steg förut i andra rummet, så stodo de bada midt emot hvarandra, likt klart belysta och fastkedjade statyer. Med ett sakta verop igenkände Olga hans anletsdrag och hennes bäfvande läppar uttalade förebrående hans namn. Då höjde han händerna mot henne, liksom ville han tillbakavisa ett spöke, och flydde fran det farliga stället — men Olga tumlade baklänges emot soffan. Hennes läppar hviskade tonlöst: Cesar! Cesar! Han är det b och liksom sanslös sjönk hon på mattan, gömmande ansigtet uti händerna. Markisen förde sin vän till hans rum och förblef uti förtroligt samtal med honom. Han bad honom, att i hans frånvaro, 1 förening med grefvinnan von Verdiers, öfvertaga öfverinseendet öfver hans affärer och att utgöra hans älsklingars beskydd. IIan ordnade med honom alla sina dokumenter, träfkade de nödvändiga förfogandena och öfverlemnade allt, som härmed hade beröring, till sin vän, som lofvade honom det trognaste uppfyllande af alla hans önskningar. Så länge Gautier var sysselsatt med sina mångsidiga mått och steg, och tusende tankar af största vigt bestormade honom, bemärkte han ej Fortunats drömmande uppsyn. Denne fick derföre äfven härunder tid att samla sig. Men då han satt midt emot honom och sag hans sorgsna drag, sade han förundrad: IIvad går åt dig, Cesar? Hvarför så förändrad? Glad och lefnadslustig och rik på förhoppningar, träffade jag dig uti jagthuset, och nu sitter du framför mig sorgsen och faordig! Har någonting sårat dig 2