grepp att sluta min himmel uti mina armar. Sa mycket bättre, hvad jag gläder mig derat! Vi skola ännu upplefva lyckliga dagar tillsammans. Kom nu; redan till häst, vi Jag brinner af längtan att presentera dig för min hustru. Hon alldeles förtrollad af Fortunat Rhein! sade han, under det bada kastade sig upp i sadeln, och tillade med ett förtroligt leende: Ni maste blifva goda vänner. allesammans stiga maste skynda. är am Olgas förstand skall utan tvilvel örverträska dina förhoppningar. Hon en förträfflig hustru, och jag älskar henne ännu så innerligt!o Ilan lemnade sin är trafvare fria tyglar och följde sällskapet i galopp. Men Öiesar lyssnade förvanad till hans ord, namnet Olga genombäfvade honom ovilkorligt, och han såg orörligt efter den bortrilande. Först hundarnes skall och jagthornens ljud väckte honom ur hans Med ohejdad hast följde han de andra till slottet. Under vägen blef man öfverens om att alla gåsterna skulle ledsaga Gautier ända till fartyget, hvarefter de ämnade g pa olika orter. Uti slottet Duriveau skulle det alltså blifva stilla och tyst under markisens franvaro. fantasier. förströ sig Endast Fortunat am Rhein skulle der stanna qvar, för att beskydda innevanarne. IIan var honom fran äldre tid den tillgifnaste vän och af honom värderad såsom den hederligaste karakter. Fortunat å sin sida, ehuru han stod i begrepp att uppsöka sin fästmö, satte sig ej emot hans anordningar, emedan han i de andras närvaro ej ville inlata läggning derom. Dessutom okuflig oro och rädsla kommit öfver som gjorde lionom sluten och Han förebradde sig sjelf, sådan sig uti öfvernade en honom, drömmande. att ett ord utöfvade örver honom, att den tillfälliga namnlikheten på honom inverkade smärtsamt; men han var icke herre öfver sin sinnesstämning och anlände till slottet en makt med sorgsen min. Gästerna skyndade genast till deras förberedelser till blef ensam med Gautier. dade sig att föra sin vär till sin hustru, som redan blifvit underrättad om Hennes rum såsom rum, för att träffa Ca sar IIan skynafresan, och markisens ankomst. var stort och praktfullt, isynnerhet tyckte om, endast genom en hänglampa upplyst. Omkring lampan var anbragt en vanlig nedat utvidgad skärm, hvarigenom endast bordet blef klart upplyst, under det den öfriga delen ar rummet höljdes uti ett mystiskt halfmörker. Markisinnan var intagande skön, der hon satt i soffan, iklädd en smakfull hvardagsdrägt och med haret löst nedfallande omkring sina skuldror. Hov höll den mindre flickan Irene, lekande, på sitt knä, under det Cora stod bakom henne och såg skälmskt och, hon korna. fram öfver hennes axlar samt spetsade den lilla munnen till kyssar. Skön som Aphrodite, förledande som en paradisets Houri, stralande af ungdomsfriskhet, och prunkande med de fulländadt utvecklade behagens trolldom, så som hon hvilade i soffan, var det begripligt att Gautier ännu egnade henne en kärlek. Da hon på afständ uti andra ändan of rummens rad sag brinnande markisen komma, sprang hon upp med ett glädjerop, fattade barnen vid händerna och sprang den efterlängtade till mötes. Den sköna qvinnan kysste och smekte den hemkomm ande med fullkomlig innerlighet och räckte honom flicDessa voro vackra, som deras och lekande Det hvilken smekande hängde sig omkring hans hals. mor, företedde en rörande och hänförande aterscendets scen, full af obeskriflig lycksalighet. Slutligen bemannade Duriveau sig och paminde Som sig sin vän, han hade amnat presentera för sin hustru. Fortunat hade under tiden stannat qvar uti första rummet, för att icke lägga något band på deras känslors utbyte; han steg in uti en fensterfördjupning och hvilade hufvudet emot rutorna, i det han såg upp emot de på himlen dragande mörka molnen. IIan lyssnade med andlös spänning till deras läppars första ljud, och hans hjerta klappade derunder valdsamt. Då nådde hennes glädjerop och hennes första ord hans öra, da helsade hennes veka röst äkta den kärleksdruckne mannen, och en djup suck trängde fram ur hans bröst. Namnet Olga! Likheten var kanske en tillfällighet; men kunde röstens likhet vara lika tillfällig? en Var det äfven slump, att hennes välljudande stämma sa lefvande päminte honom om det för honom dyrbaraste bjerta i denna verlden? Detta var ju sam ma ljud, som en gäng så kraftigt inträngde uti djupet af hans bröst; detta var den förtrollande klang, som hans själ drömmande lyssnat till; detta var tonernas . harmoni, som invaggat hans sinnen uti ett lycksalighetshaf! Hans puls stod stilla, det hade mörknat för hans ögon, och benen nekade sin tjenst. Han sjönk oemotstandligt i djup vanmakt ned på stolen vid sin sida. Huru länge han hade sutit så, huru länge makarnes helsning vid aterseendet surrade hans öron, visste Slutligen lade för Fortunat ej att berätta. sig sakta en hand på hans axel, och han vaknade till full besinumng. Da han nu med den iskalla handen strök sig öfver den brinnande pannan, för att förklara sig verkligheten, såg han Gautier stå tätt invid sig, stralande af glädje, i medvetandet om sin lyckas verklighet. vUrsägta, dyre Fortunatoy sade markisen, att jag har lemnat dig ensam ater