Uti Paris? Derifrån kommer jag sjelf. Det gör mig ondt att icke hafra vetat detta; blir han länge borta? vVi vänta honom ännu i afton här vid gränsen af hans gods. Vill ni leruti göra oss sällskap, skulle det enlast öka värt nöje. Ni är mycket artig; och då Gauier kommer så snart åter, så antager ag ert anbud. Hör hit, Jakob! Öppna gallret! )ch du Tom sköt om hästen, sade len pratsamme herrn, hvilken icke var ågon annan än baron de Rochegune, om stod uti aflägsen slägtskap till Jautier, och i hans frånvaro represenerade herrn i huset. Fremlingen kastade sig lätt ur saleln och inträdde med behagliga ma;r uti paviljongen. Han var stor och ned tilldragande utseende; hans allarliga anletsdrag omgåfvos af ett tjockt, vart, helt skägg, och hans långa, mjuka ufvudhår blandade sig dermed. Hans öga panna, hans talande, brinnande gon och hans något bleka ansigte ängslade hvarje blick genom intryckets pphöjdhet. Han var helt och hållet vartklädd och bar nästan med puriansk enkelhet rocken hopknäppt ända pp till hakan. Baronen skötte på det nest förekommande sätt värdens åliganden och presenterade de närvaranje, af hvilka många trodde sig finna ti fremlingen en stor likhet med en tidigare bekant; men då sammanträffandet endast maste blifva helt hastigt, lemnade man denna tanke temligen ringa insteg, synnerligast som den anlände tillkännagaf sig vara Fortunat am KRhein. Alla närvarande voro förtjusta öfver det oväntada sammanträffandet med den nye snillrike författaren, och ett lifligt samtal uppstod på det mest tilldragande sätt, tills man erfor en vagns annalkande, och få ögonblick derefter stod markisen Duriveau midt ibland dem. Gautier hade verkligen erhållit ett befäl, emedan generalen uti Afrika önskade erhålla förstärkning; och denna begäran måste på det skyndsammaste uppfyllas, ty de afrikanska regementernas förminskade cadrer plågades genom sjukdomar och försakelser. Duriveau var uppfylld af stolta planer. Soldaten hade äter uppvaknat uti honom; och han påskyndade återfärden till slottet, ty nästa middag måste han redan vara resfärdig, och han hade dessförinnan mycket att ordna. Uti ett, af de öfriga gästerna icke bevakadt, ögonblick, under det de andra sysselsatte sig med sina hästar, helsade Fortunat am Rhein på markisen. Denne trädde på sidan i ett af salens hörn med honom och frågade efter hans ärende. Men knappast hade han tilltalat den anlände, och med honom trädt ur halfskymningen, som redan herskade i detta rum, fram mot fenstret, förr än Gautier uti största öfverraskning ropade: Hvad ser jag! Är det verkligen du? Min bäste, dyre Cesar De skakade hvarandras händer, och Wildenhain svarade, omfamnande markisen: vJa, det är jag, älskade Ferdinand! och gläder mig att efter så många år finna dig så glad och lycklig. Gerna skulle jag på lika sätt vilja besvara din vänskap; men du ser alltför allvarlig och förändrad ut. Du skiljdes från mig såsom en lefnadsglad af ungdomens rodnad öfverhöljd sällskapsman -— men du återkommer med tjockt, helvuxet skägg, stirrande blick och bleka kinder. Det glada sinnet, lusten efter njutningar, hafva vikit för den manliga beslutsamheten, och detta har till och med varit i stånd att förändra din rika drägt till en verklig klosterlik klädning. Sannerligen, om jag icke igenkännt din röst, så hade du varit mig en främling ho vSå mycket bättre, min vän! Jag har bland dina gäster igenkännt så många, som voro mitt umgänge i fordna tider, och genom hvilka jag icke för det närvarande önskar någon påminnelse om det förflutna. Derför bar jag inför dem presenterat mig såsom Fortunat am Rhein. oKäre Wildenhain! bå har du gjort något galet. emedan det namn, som du inkräktat, är ett här mycket firadt namn. vJag har icke inkräktat det, min käre Ferdinand; sedan fem långa år är det mitt, och skall tillsvidare förblifva det h oAck! hvad har du för romantiska ideer? Uti hvilken labyrint af äfventyr och hemligheter har du förirrat dig? Du skall få veta allt, när vi först äro ensamma; de andra och verlden må först sedan jag uppnått mitt mål, tillfredsställa deras nyfikenhet. Ditt mål? Beständigt djupare gåtor! Dock för mig är det nog att till en början införa uti den härvarande kretsen Fortunat am Rheinp; det skänker mig ett utomordentligt nöje. Jag sjelf vill presentera dig för våra damer; det skall åstadkomma en uppståndelse, ty hela verlden vill känna dig, och hela verlden är tokig uti dig. Dessutom är du nu intressantare, besitter ett visst svårmod uti anletsdragen och i ansigtet en om månskensnätter påminnande blekhet, ett öga som talar alla begripliga språk. Lycklige Cesar! Du kommer, ser och segrar.s Bah! lemna dina galenskaper. är då ständigt densamme lavJa, men också ständigt din vän, som förr i verlden. Du måste stanna på mitt slott och skrifva ett märkvärdigt arbete, så att reseursinniga Eugelsmän sedan må vallfärda hit, för Du att beundra den stol, som Fortunat ar Rhein satt på och den penna, som ha skref med. Och bläckfläckarne, som han lem nade efter sig på bordet 2 vJa! du gode Gud, hvad vore de ej att beundra! Men låtom oss skynda mina gäster vänta mig; så snart ja får ro, sätta vi oss tillsammans oc prata. Huru gläder jag mig icke at få höra dina äfventyrb, Äfventyr? Du misstar dig. Der som vill poetisera eller författa — dra ger sig tillbaka på sin ensamma kam mare. Der lefver det förflutna åte upp med alla dess ljufva minnen oc sorger. Der bygger han en andeverld och tusentals själar befolka hans simpl kammare. De komma och gås; frå fursten ned till tiggaren, lyda de han vink och blick. De nakne väggarn öfverklädas med guldvirkade tapeter med strålande sken upplyses rummet han känner verldsandens andeflägt omsväfva sig, och svällande mattor be: täcka golfvet — tills handen uttröttac bortkastar pennan, och den uppvaknade poeten, vid skenet af en eländig lampa, andas på sina stelnade händer Utsinade tårar eller bedragna förhoppningar och förvissnad fägring äro ma terialierna till hans arbete. Mängder läser det och anar ej dens lidande som författat det. (Forts.)