Norrländska Korrespondenten – 9 april 1867, sida 2

————————————————————.——————————.—————— ———— nar mitt lif afsigt, mål och solljus. Oföränderligt och starkt är mitt hjerta fästadt vid ert; oupplöslig är kärleken, som berusar och upphöjer mig. Mitt sista andedrag skall prisa den, såsom mina dagars högsta lycksalighet. Och hade ni upplöst bandet, hade ert öga aldrig mera med deltagande hvilat på mig, uti mitt inre hade ändå aldrig er bild förbleknat, och aldrig hade den glöd utslocknat, som för er genombränner hela min själ bMed klappande bröst, med glada känslor lyssnade den faderoch moderlösa till hans ord. Omsider sade hon, lika beslutsamt som bestämdt, seende honom uti ögonen: Och af hvad orsak håller ni mig för svagare, för sämre än er sjelf? När gaf jag er något prof på vankelmod? Emedan jag ett nyckfullt barn, en viljelös flicka? Ni skall lära känna mig bättre och icke mäta efter åren, hvad ofta ett ögonblick lär oss; år beröfva oss ofta minuter, och minuter skänka oss ett lif. Ett sådant ögonblick var det, när jag såg. er första gängen, då ni förklarade mig er kärlek. Mitt hjerta är genom er uppväckt, min själ vann en ny verld, en oanad lycksalighet, nya förhoppningar och aningar; mina tankar och känslor äro edra egne, äro genom er uppväckta och skola först med mig förgås.v är Cesar var öfverväldigad af den sköna flickans hänförande ord. Han tryckte innerligt hennes hand till sina läppar och besvarade hennes kärlekslöfte uti de mest själfulla ordalag. Ännu en gång talade deras hjertan till hvarandra, och en den första allsmäktiga kärlekens känsla, full af den onämnbara lycksalighet, som menniskohjertat endast en gång är i stånd att känna, genombäfvade uti renaste harmoni deras upphöjdt stämda själar. Slutligen manade tiden till skiljsmessan, som så smärtfullt genomskakade deras hjertan. För första gången höll Cesar sin arm lindad omkring hennes lif och berörde hennes halft undandragna läppar med sina. Det gällde ju att insuga mod och själskraft för en lång skiljsmessa. Nu sade han till Olga, hvars ögon strömmade af tårar: Fatta er, Olga! Vi känna hvarandra och blifva hvarandra trofasta. Med detta medvetande, går jag stolt hvarje storm till mötes. Er kärlek är min sköld, ert namn min talisman, er trohet den stjerna, som leder mig på alla vägaroy vOch denna ringo, sade Olga, i det hon drog en slät guldring från fingret, denna ring. som min mor gaf mig uti min barndom, det käraste minne af henne, vare er en symbol af vår kärlek, ren som den och utan ända så som denna ring. Lef väl, ledsagad vare ni af min eviga kärleks ed h Förtjust tryckte Cesar hennes hand till sina heta läppar. Det fattades honom ord att uttala sina känslor. De stodo länge tigande midt emot hvarandra; endast blickar, tårar och handtryckningar talade. Grervinnans steg löste deras förtrollning, de skiljdes med djupt upprörda bröst, och då trädgårdsporten tillstängdes efter Wildenhain, föll Olga gråtande uti armarna på fastern, som deltagande sökte att trösta henne. Middagen uti hötel de IEurope var splendid och synnerligen talrikt besökt; der rådde den gladaste sinnesstämning och Cesar tvingade sig till den mest otvungna glädtighet, för att icke låta någon misstänka sin verkliga sinnesstämning. Man utbringade skålar för ett gladt återseende, för lycklig återkomst, och att vid stegrad munterhet i denna krets skålar för badsäsongens särskilta damer ej uteblefvo, kan hvar och en lätt förstå. Redan var festen nära sitt slut, då en betjent till baron de Rochegune aflemnade ett kort, som af en resande nyss hade blifvit lemnadt till honom. Gautier, markis af Duriveau, gardeskapten, stod på det elegant lackerade kortet, och baronen anhöll om tillåtelse, att få införa uti sällskapet den just från Paris anlände markisen. Det blef så mycket heldre medgifvet, som flertalet af de närvarande redan förut kände Duriveau som en verklig kavaljer och gladde sig att åter träffa honom. Några få minuter derefter stod markisen uti elegant resdrägt midt uti den praktfullt upplysta salongen, och helsade at alla sidor. Han var en fulländad kavaljer: skön, ung, rik och dessutom lika berömd som en tapper soldat och segrare uti den förnäma verldens salonger. Åtskilliga ordnar prydde hans bröst och, än mer, ett ärr hans panna, följden af ett sabelhugg, som en afrikansk röfvareanförare utdelade, då han med egen hand tillfångatog honom. Afrikas heta sol hade färgat hans hy manligt mörk. Hans svarta polisonger och det tjocka likafärgade håret, i förening med blixtrande ögon, hade gjort den trettioåriga kaptenen, uti hans praktfulla uniform, till dagens hjelte i Paris. För tillfället hade han tagit ett halft års permission för att äterhemta sig, och skyndade till Baden-Baden, der han visste många af hans bästa vänner vara församlade. Hans framstående ställning och lycka hade gifvit honom en hög grad af sjelfmedvetande, och hans sätt att vara var fint och elegant, men icke fritt från högmod, hvilket också bevisades af hans samtal. Med sann hjertlighet skyndade han fram till Cesar, som med tillgifvenhet skakade den honom räckta högra handen. De hade