n gång det renaste hjerta, som slog å jorden, skall odeladt tillhöra mig, m icke Wohlbräcks skuld åtminstone lelvis ledt mig till mödor och försaelser, och om icke lycksaligheten uti gas famn vore förvärfvad genom egen raft? Nej! låt mig äfven häruti icke lifva mina grundsatser otrogen, de äro nitt inres röst och jag har mod att yda dem. Kort derpå reste Taylor till Calais illbaka. Cesar såg sig vid sitt lifs vigtigaste ögonblick — det gällde en deslutsam handling. Ilans anordningar ör resan voro snart verkställda, hans vetjening erhöll sitt afsked och fann senom hans vänner sysselsättning, och le nyfikna frågorna af tusentals badväster, hvilka hans oförväntade afresa ippfyllde med förvåning, visste han att hå fint sätt undvika. Beherrskande sig ned säkerhet, lät han ingen ana förindringen uti sina förmögenhetsförhålanden, och då man ej kände någon inledning till hans sinnesförändring, så rar lord Winchester den förste, som heärade den med benämningen ospleenv, och korus instämde. verlden är blott lltför benägen att; med förkastande och värdeförringelse, affärda det som igger förborgadt djupare under ytan, in dess eget grundgående begrepp. Likväl skulle afskedet ej blifva honom så ätt, emedan man påyrkade en afskedsmiddag, som skulle gifvas honom till ära — och för att bevara utseendet, gaf Cesar med den gladaste min sitt bifall dertill. Allt var färdigt; det svåraste blef lemnadt till sist: afskedet hos Olga, som icke anade det minsta af allt som förefallit. Ilan träffade henne i parken uti dystra tankar på den begrätne fadren, och hon kom honom med den mest kärleksfulla hjertlighet till mötes. Emedlertid, så djupt bedröfvad hon ock sjelf var, blef Cesars särdeles ovanliva allvar henne icke förborgadt och hon frågade honom slutligen med fullt deltagande: Hvad föregår inom er, Cesar? Ni är så tyst, så högtidlig? Ni döljer för mig en sorglig hemlighet? Uti verkligheten hafva också dystra sidoförhållanden icke skonat mig. Mina ekonomiska förhällanden hafva blifvit bragta i oordning; en allvarsam framtid förestår mig. Jag har hittills lefvat för njutningar. Frän nu mäste jag tänka på arbetet, sträfvandet och förtjensten. Jag måste sjelf tillstänga den verld, uti hvilken jag hittills rördt mig, och söka en ny verld, uti hvilken jag hittills var en fremlinga Ni förskräcker mig! Huru kan ni låta er beherrskas af sorgen häröfver? Min far frågade aldrig efter edra förhällanden och jag har aldrig haft en tanke derpå. Jag har gifvit er min hand och mitt hjerta, emedan jag älskar er, emedan jag känner mig sannt lycklig vid er sida. Vi tillhöra hvarandra och äro ej obekanta med hvarandra. Min stackars fars rikedom har jag aldrig värderadt; men nu tackar jag för första gången den alltför tidigt hädangängne för de skatter, han samlade at mig, emedan de sätta mig i tillfälle att bortjaga edra bekymmer. Verlden kallar mig en bland de rikaste arftagerskor — för er skull, gläder det mig att vara det i Den djupa, okonstlade känslan, aningslösheten om hennes verkliga ställning, den förtrollande naiviteten, hvarmed hon, utan kännedom om lifvet och dess fordringar, utkastade en plan för deras framtid, rörde Cesar på det djupaste, och han svarade med sjelfbeherrskning: vPå begäran af er far, förblef vårt förhållande en hemlighet för verlden. Att nu offentliggöra det, skulle kallas att öfverskrida det passandes gränsor och nedsätta mig i allas ögon. Ville jag dessutom i ett ögonblick, då min ställning fullkomligt fördystrats taga i anspråk ven bland de rikaste arftagerskors hand, så skulle misstankar af strängaste sort icke kunna undgå mig, ja, hvarje rättänkandes förakt vore gifvet. Icke allenast hederns lagar och den bättre verldens reglor förbjuda ett sådant steg, utan aktningen mot mig sjelf. anbefaller beslutet om skiljsmessa. Jag talade för månader sedan om en skiljsmessa — ögonblicket är inne, då att, mina ord skola förverkligas.n Då vill ni alltså äfven beröfva mig trösten af ert umgänge 20 9Olga! det gifves lägen i lifvet, uti hvilka lugnandet och sorgens lindring icke komma utifrån, utan maste utveckla sig från vårt väsendes inre. Stillhet, tillbakadragenhet inom oss sjelfva är nödvändig; hvad en tredje person talar, bortdör som ett eko. Uti ett sädant läge befinner sig ert eget sinne. Dessutom gäller det var framtid, vår lycka, för hvilken jag måste arbeta; ju förr jag börjar, desto förr vinkar belöningen, som vi eftersträfva. Frukta ej för mig: jag gåär härifrån beslutsam; jag känner mig stark och modig. Er lemnar jag här efter mig uti edra vänners säkra beskydd; vi skiljas lugnt — och återse hvarandra lyckliggjorda. Jag kan ej tro det; jag kan ej fatta det. Mig förekommer det, som vore det blott ett skämt, för att pröfva mitt hjerta. vNej. Olga! I detta ögonblick känner jag mig icke stämd till skämt. Vi måste skiljas och jag är här för att tacka er för de många sköna stunder, som jag här upplefvatoa Och när kommer ni åter? vFramtiden är en beslöjad bild; lifvet är ett af stormar upprördt haf. Ett gladt mod, en kraftig arm, förmår med tillhjelp af menniskovishe skeppet genom vagorna; om de uppnår hamnen, eller förgäs, vet en dast En. Ni undviker min fråga. Ni för döljer för mig ännu mycket, som kom mer mig att darra!ld? sade Olga me ögonen tulla af tärar. Jej. Olga, jag döljer intet för er jag har för er öppet afslöjat min be lägenhet; jag har visat er min fram tids ovisshet; men äfven derför vill jag icke afresa. utan att — återgifv er eder frihet. Cesar tystnade, i de han häftade sin blick vid hennes skön anletsdrag. Olga såg förskräckt p honom; hon förstod icke fullkomlig hans ord. Tala ni till slut, Cesar! sade hon med darrande röst. ol den fasta tron pa oföränderlig heten af min lycka, har jag vågat, at i mitt lifs lycksaligaste stunder sam manknyta ert öde med mitt; vi hafv utbytt ord och löften, som nu fall tungt på mitt samvete. Stående ibe grepp att gå en oviss framtid till mö tes, kan jag icke lemna efter mig er lirs vår i bojor, som kunde blifva e beroendefull kedja för hela ert lif. P. väg att bestiga de svigtar de tiljor, son skola föra mig öfver gapande afgrun der och väldiga öppningar, kan jag en dast medföra, hvad jag kan ansvar för: mitt eget lif; hvad för öfrigt ha fastkedjat sig vid mig, måste jag lös föra