i femtio och hundrawis. Så hafwa wi hört. Wi twifla icke, att man skulle wara willig här i Western till ytterligare bi: drag; ty twärtemot en uppgift af en pers jon, fom rest här och sedan lemnat orif tiga uppgifter i fäderneslandets tidningar, är gifmildheten och hjelpsamheten bland de utflyttade landsmännen ganska stor. Sm. Amerikanaren uttalar efter refererandet af konsul H:s bref samma öfwertygelse. Sams ma förslag — att de skandinaviska fettlementen i landet samla bidrag — gör också Sändedudet. Det tillägger dock, att ehuru sålunda en hjelp kunde åstadkommas, så kunna dock medlen ej blifwa tillräckliga att hjelpa alla. Wi instämma i denna tanfe, desto heldre fom fattiga landsmän hemma äro, efter hwad man redan af hits tomna fått erfara, nog enfaldiga och nog lättrogna att tänta, det här finnas fapitaler samlade att hjelpa alla, fom behaga komma, redan för det att de hört att nå got hjelpsällskap för emigranter hölle på att bildas. Så wilja wi ej heller att, om det wore möjligt (hwilklet det ide är), ett sällskap med oinskråntta tillgångar bildades, detta skulle tjena till att locka alla Sweriges, Norges och Danmarts fattiga att flytta hit. Hitflyttningen har så stora wanskligheter, att wi för wår del tro, att man ej med godt samwete kan tillåta sig några ware sig diretta eller indirekta in: bjudningar dertill. Upprepande hwad wi förut sagt, instämma mi derför med Sändebudet, då det säger, att enda botemed(et mot emigranternas blottställande för nöd genom qwarstannande i Nemwyork tyc les wara, att ingen borde lemna fäder: neslandet, fom ide har tillfyllest medel att hjelpa fig fram till destinationsorten.