som det hittills tyckts wara — skall det bli eu anrlig makt, utan hwilken det latinsk-germaniska Europa utaör blott en ofulläurad, bristfällig skapelse. Emigrationen. För någon tid sedan offentliggjordes ett utdrag of en rapport till h. exc. ftatsmi nistern för utrikes ärendena från swenska och norsia konsuln i Nemyork, hwarnti anmäles, att, i sammanhang med den i fjol ökade emigrationen, fattigdom och ti: dande bland wåra till Newyork ankomna landsmän äfwen öfats den betänlligaste grad. Konsuln anför till slut, såsom en sanningsenlig skildring af förhållandet, ett bref från skattmästaren mid Gustaf Adolfeföreningen i Newyork, hr Fr. Wallroth, fom i allo bestyrker de förut lemnade un: derrättelserna. Wi finna, säger P.T., uti den i Chicago på swenska utfommande tidningen Hemlandet (för den 12 nästl. Februari) en redogörelse för nämnda ffrifwelse, hwarefter tidningen tillägger: Sådan är dessa mäns ffildrirg, och mi tro ej, att det finns något skäl att med en annan tidning sätta i fråga, att taflan är dystrare än werkligheten. Wi erinra oss en anekdot, som stått att läsa i Sw. Amerikanaren, bakom hwilken, ehuru den är något öfwerdrifwen, ligger enligt wår kännedom om förhållandena en förfärlig sanning. En ung man här i Western stref till hufwudredattören of X. Y. Tri bune, den största tidning i landet, och bad om hans förord till någon syssla. Den tillstrijne siall hafwa swarat: Wi hafwa här syra hundra tusen menniskor, som halla på att dö af hunger. När de äro döda, tan det wara tid för er att komma hit. J Newvort är sanuerligen stort elände och mycken fattigdom, som ökas deraf, att den starta emigrantströmmen der afsätter allt det fattigaste och hjelp: töfafte, fom kommer med den från Curoz pa. Hr tonsul Habicht talar om det på Wards Jsland i Newyorks hamn för mes dellösa sjuka inrättade hospital och uppe lyser att, då många emigranter komma som fecond cabin passengers, de ej på denna barmhertighetsanstalt funna få in träde. Hwad först beträffar detta hinder för den nämnda förmanens åtnjutande, wilja wi i förbigående upplysa, att det härleder fia från ett stort swet, fom be gås af emigrantsångbåtsbolagen. Äfwen i England finnes i lag bestämdt huru många fteeragepasfengers som, i förhåls lande till fartygets utrymme, få intagas. Men man har öfwerflöd på detta flags passagerare, då deremot platserna i fe cond clafs äro temligen lediga. DÅ bes gagnar man det tuepet, att regiftrera det öfwerstjutande antalet af mellandäcsfollet fom audra klassens passagerare, men nog blifwa allesammans instufwade i mellandäcket. Deraf kan man sätert till en mycket god del, om ej helt och hållet, härleda de sarsoter, hwilka, såsom i fjol, få ofta utbryta om bord under öfmerre: resan, just i mellandäcct. Förmånen att blifwa intagen på Wards Island-hofpis talet är dock just ingenting att satna. Det der hofpitalet hör med till Newyorks eländigheter. Wi weta, att landsmän, der intagna, hållit på att förgås i hunger och elände, helst ingen der förstod deras språk och således ingen kunde lyssna till deras nödrop eller förftå deras behof. Det war wål höften 1865: men wi ha intet skäl att tro, det förhållandet sedan bliswit bättre. Således äfwen der det allmänna erbju der hjelp, der finnes ingen hjelp; bavme hertigheten är, med förlof sagdt, um bug. Hwad skall göras? Mr Wallroth föreflår, att något samfäldt göres af fen ffarna för desfa olyckliga. Han wille tem na ett mycket generöst bidrag sjelf, och mi känna honom för att wara en man, fom wid alla tillfällen bar en öppen hand och gifwer rikligen. Samfäld hjelp åstadkoms i sjol för de stackars skandinaver, som, till Newyork komna med Peruvian, hade for leran ibland fig. För de nödställda fam lades då nittonhundra dollars, deraf mid pass en fjerdedel här i Western. Infamlingen i sjelfwa Newvork mar då ganska betydlig. Der bo och många swenskar, och en del, fom hwarten satna medel eller wilja. Men swenskarne der bo midt frings spridda, få act de funna hafwa två a tre timmars wäg till on utlyst sammankomst. Äfwen salnas der Hå platsen en ffandinas vist tidnina, fom har förtroende. Detta