lytta barnet. vidande, förwäxt satt det der i fin wrå och sträckte ut händerna, för att uppfånga de gyllene solstrålarna, som stulo sig ända dit bort i hörnet. Blott en moders öga kunde upptäcka näs got behagligt hos den fjute gosfen. Med gladt tålamod fördrog hon alla hans nye: fer och önskningar. För att kunna köpa honom eu ny leksak eller föra med fig en läckerbit hem arbetade hon en hel natt igenom, då han sof; kärleken lärde henne allehanda små konstgrepp; huru mycken sjelfförsalelse måste hon icke underkasta fig! Den fom säg den stackars aftärda modern, hwillen förlorat fin mate, skulle, gripen af djupt medlidande, hafwa lällit detta barn för den största bördan i bennes lif, ty det ruincrade hennes helsa, uttömde hennes hjelpkällor och förde henne allt närmare mot grafwen. Och litwäl glänste hennes ögon i underbar glädje, och de matta dragen lifwades, da Hon med djup tånsla fade: 7Han är min enda alädje! Min glädje! Min lyda! Den käraste af dem alla! Modern lutade, då hon fade detta, fin lind emot den blinde gosfens. Hennes andra barn woro präktiga gossar och täcka flickor med blondt hår. Men den lille blinde gossen stod dock det ömma modershjertat närmast; honom tillhörde ett heligt rum, hwarthän intet af de andra förmådde tränga. Af allesammans hade han beredt Henne största ängslan och möda. Hon måste med sitt waksamma öga se för honom och med fina hjelpande händer från morgon till qwäll sörja för honom. Hans fora: liga hjelplöshet fängslade henne ständigt wid hans sida. För honom gafs det ingen lycklig barndom; han kunde icke fprins ga ut och feta med fina syskon. Hon, hans mor, war öga och fot för Honom, ty han war blind född.7 Från de präktiga flickorna och de kraftiga gossarne, hwilka som förhoppningsfulla unga plantor oms gåfwo henne och Hade kunnat wara hen nes stolthet, wände modren sig till den swage, hjelplöse gossen, för hwars skull hwar och en betlagade henne, och utropade i djupet af sitt hjerta: Han är mig den käraste af alla! J baru, unga oc gamla, j högakten ide, j uppskatten ide nog denna under bara moderskärlek; oc lilwäl är den fit: fom den högsta mildheten dygdens krona, ty den tål allt, den lider allt och den för drager allt. (Ham.z3.)