grund, der det ettdera fanns en återgång till borgerliga inskränkningar, eller förtviflade medel af den mest tvetydiga beskaffenhet, för att dymedelst blända och rädda utseendet, som skulle bistå tills bättre tider. En man af heder hade beslutsamt valt den första utvägen; men den bortskämda penningemenniskan föredrog den sednare. En morgon kallade mig telegrafen från Calais till Wohlbräck, och jag såg en förfärlig tafla framför mig, som endast en man i hans förblindelse kunde åse utan att fasa. Uti Hamburg sammandrog sig åskvädret. Dit skulle jag skynda och rädda, hvad som stod att rädda! Vid Gud! det var det dystraste uppdraget i mitt lif! För att vara fåtalig: jag kämpade oförskräckt med de upproriske elementerna. Anklagelserna uti det af dig funna brefvet äro grundade; fordna kamrater, som nu sjelfva stå vid förderfvets brant, skydde ej att leda alla bevis emot honom, för att rädda sig sjelfva, och förberedde ett åtal, som måste beröfva Wohlbräck ära, anseende, frihet och sista skärfven. Måste?! Ferdinand, gifves det ingen utväg 27 För honom, aldrig mera. Han måste ögonblickligen inlösa vexlarne, uppväga med stora summor de bedrägliga böckerna och dokumenterna. Detta är honom omöjligt. Inom några dagar har hvirfveln uppslukat honomvOch hans villa, hans flera hus?) Pah! huru mycket deraf är i verkligheten hans eget? Hade han skolat tillgripa så förtviflade medel, om öfverflödet fanns i huset? Cesar gick häftigt upp och ner i rummet, hans ådror svällde, han lossade sin halsduk samt letade efter andan och efter en afgörande tanke. Ändtligen stadnade han framför Taylor och, i det han fattade hans händer, sade han med darrande röst: Taylor! du kallade dig min vän, var det nu; undandrag mig ej din hjelp: för att vinna allt, vill jag våga allt. Wohlbräck måste räddas, till hvad pris som helst; var för detta ändamål min trogne bundsförvandt.o vMed lif och själ, Cesar! talar i gåtor?) De skola lösa sig, Ferdinand! JIuru högt belöpa sig blodsugarnes fordringar uti den stora handelsstaden, som är uppfylld med små krämaresjälar?) Det är lätt sagdt. Läs här uti min anteckningsbok syndaregistret. I det hela är det tio, tjugofem, trettio, Men du femtio — sextiofemtusen gulden. vSextiofemtusen gulden, allt sammanlagdt?) Icke ett öre mera. Jag tycker det en liten nätt summa. Cesar svarade intet, utan skref och räknade länge uti sin portfölj, eftertänkte och öfverlade. Glad sprang han är slutligen upp och utropade: Victoria! räddningen är funnen; ännu är icke min lyckas stjerna sjunken! Räck mig din hand. Res tillbaka till Hamburg, använd den skicklighet, den lag, som du till punkt och pricka så väl förstår, — och du har räddat tre menniskolif, lyckliggjort tre hjertan, vunnit tre beständiga vänner, som väl äro för fattiga att vedergälla dig dina handlingar, men dock tillräckligt rika, för att kunna ära dig såsom deras skyddsengel till lifvets slut ho Cesar sade detta, med lågande hänförelse, hängande vid Ferdinands hals. Doktorn såg likväl tvifvelaktigt på honom, ty han befarade, att den häftiga sinnesrörelsen hade rubbat hans förstånd. Men inom Cesar jublade förtjusningen öfver hans beslut. Tanken att kunna rädda Olgas namn från vanära, gjorde honom lycklig, och hans hjerta, intaget af fröjd, slog med höga slag. Ferdinand förde honom ned i soffan jemte sig och sade med tillgifvenhet: Vän Cesar! Du är upprörd, det gäser och gestaltar sig något uti dig, vinn lugn och öfverläggning, låtom oss först då tala vidare. Men framför allt tala ut, meddelandet lättar hvarje smärta, deltagandet är säkert. Du vet, att jag har sedan den tidigaste barndomen varit faderoch moderlös; min mor dog vid min födelse; två år derefter blef min far skjuten uti en duell; jag blef öfverlemnad i främmande händer och bevarar sedan denna tid icke de gladaste minnen. Alltnog, jag erhöll en viss skygghet för menniskor; det blef mig svårt att sluta mig närmare till någon tredje person; mina få skolkamrater, som jag — liksom dig — innerligt höll af, satte lifvets storm i rörelse och fördelade den i alla rigtningar. Jag blef åter ensam och drog mig än mera tillbaka inom mig sjelf. På detta sätt uppnådde jag myndighetsåldern, såg mig uti besittning af en ansenlig förmögenhet, och var min egen herre. Men jag fann ingen tillfredsställelse deruti; jag ombytte beständigt vistelseort; endast vetenskaperna höllo mig skadeslös för de förnäma kretsarnes ihålighet, hvilka jag snart började undfly. Uti mig befanns en omätlig tomhet, en längtan efter innerlig tillgifvenhet och likatänkande hjertan. — Liksom Ahasverus irrade jag genom Europa — med eller utan orsak — nog af, jag fann ingen tillfredsställelse för min längtan. Då besteg jag för ett år sedan Rigi och der uppe på den menniskotomma höjden förde den allsmägtige mig till mötes, hvad jag bland tusenden så fruktlöst sökt. Wohlbräcks dotter utöfvade från första ögonblicket en trolldom på mitt hjerta, som inga uttryck förmå beskrifva. (Forts.)