Den brutna eden. Serättelse fr. Baden-Baden af Steinbach. (Örversättning för Norrl. Korrespondenten.) (Forts. fr. n:o 22.) Motsägelseanda,, mumlade Olga. yIIvem vågar fästa vingar vid sina skuldror, då hans fot ständigt ströfvar vå den nakna jorden? IIvem vågar sfverlemna sig åt drömmar, då verkigheten trycker hans skuldror? — Der )0rta, framför er, blomsterdoft och skaparekraft, vänd er om — och oyrds sanning ligger framför er. Grus och ruiner, der en gång stolta slott stodo! Det är återstoden af hela geserationers lycka, af hopp, önskningar ch sträfvanden! Hvar finnas de hjeran, som här slogo, hvar äro spåren fter alla utförda bragder, hvar jelfva grafvarne efter alla dem, ommo och försvunno? Jord är till ord blifven; plogjernet går deröfver. Iuru liten, huru obetydlig och maktjs, står menniskan der, uti naturens pphöjda ram, lik en värdelös atom? Iuru obetydligt är ej det närvarande, om man har inrättat uti midten af essa storartade ruiner — ett värdssamt slamret med gafflar och ullrickar, att bort de sönaste illusioner?) är mina är som us), för skrämma Uti gamla slottets ruiner finnes för närvaude inrättadt ett värdshus Hur svärmisk! Ni tycks hafva ledsamt? Då blifva herrarne alltid sentimentala. vNi hånar mig. Låtom oss derföre sluta detta ämne. Det gifves en viss inspiration, en viss känsla .. . i En viss inspiration 7 inföll Olga, under det hon aflade hatten och satte sig ned på en stenbänk. Iuru spetsborgerligt det klingar! Jag känner endast en inspiration, men herrar lärde ställa den naturligtvis uti rangordning, första, audra och tredje klassens inspiration o. s. v., och skrifva en dietregel för de åtskilliga kategorierna. Olga, ni tycks afsigtligt vilja förarga mig i dag. Men sluta detta skämt, jag har något att fråga er. vFör all del, blott ej om Hegel och Föchte. Jag är ännu ej hemmastadd deruti. vVill ni svara mig, Olga 02 Så vida det en möjlighet för en af mina likars värdelösa atomer. Med allvar och med full öppenhet — låtom oss annars tiga. Detta ögonblick har mycket att bestämma ssade Cesar, med innerliga blickar på henne. olIu! hvad är detta för ett högtidligt allvar, liksom skulle jag improberas uti examen? Men jag vill svara, jag bedyrar det, återtog flickan, skalkär fästade aktigt höjande handen, vja och nej, bvad derutöfver är, det är öfverssöd. vNå, sluta då med ert skämt. Godt, på det jag riktigt må blifva försatt i ångest, vill jag stå en examen ocomme il faut. Ni sätterer på en af dessa feodaistoders stympade qvarlefvor. Jag stannar som det anstär lärjungar. Hennes önskan uppfylldes; men Cesar såg allvarligt mot jorden, liksom fann han icke genast de rätta orden. Förundrad såg Olga det djupa allvaret i hans ansigtsdrag och sade med känsla: vIIvarför frågar ni icke, hvad fattas er 2, vJag ville fråga er... jag tänkte... säg mig uppriktigt: har ni redan tänkt derpå, att vi mäste skiljas. här vNej b. olIvarför icke? Möjligheten ligger så näran Jag ser den ej, denna möjlighet. Ett helt ars tid har ni genomrest verlden med oss, sjelfständig man, vi drifva er ej härifrån. vOch om det ändock inträffade 3 Ivarför oroa sig med griller. Jag tänkte mig alltid det skulle så förblifva, som det är. Likväl gifves det lagar i lifvet, som lösa starkt fästade förhällanden. Det gifves pligter mot andra, pligter mot oss sjelfva, hvilka tvinga oss, att just undvika de ställen, som äro oss kärast, och att undfly förhållanden, som kunde afgörande inverka på så väl värt, ni är en fri, som andras öde. Till en sådan punkt är jag kommen — vi måste skiljas lo Czesar talade med djup rörelse. Olga hade glömt sitt skämt, hon såg allvarligt till jorden och lekte i sanden med ridspöet, som hon höll handen. Ni tiger? Ni har ingenting att svara?) Länge stod den sköna flickan eftertänkande, Derpå sade hon, liksom för sig sjelf: Jag har aldrig tänkt derpå... jag ansåg det omöjligt... jag invaggade mig uti tanken, att hafva en bror. — Dock, ni vill skiljas ... nå väl! skiljoms då. Olga! törs jag tyda edra ord? Ni villo — sade Cesar, fattande hennes hand; men hon drog den tillbaka, strök sig öfver sade, i det hon vände sig till aflägsnande: Jag vill gå att möta min far, lemna mig bo vNu, tjusande libell! Nu skall du icke mera fly undan mig, sade Cesar, håliande henne tillbaka. — Äu eller aldrig. Jag vill hafva vissheto Visshet? IHvarom, Cesar? Hvad vill ni mig? Jag undflyr edra ögon, och känner likväl er blick bränna på mina ansigtsdrag. Ert uppförande är förändradt. Er hand bränner. Edra läppar söka efter ord och finna likväl ej de rätta. Jag skulle få veta något, något vigtigt, kanske storartadt för mig i högra ögoneu, och och er, — nå, oroa mig icke längre, utan säg ut, hvad ni har på hjertat. Ni har aldrig tänkt på en skiljsmessa, och likväl ligger den tanken så nära. För ett år sedan stodo vi för första gåvgen vid hvarandras sida — på Rigi; vi genomreste det sköna, herrliga Schweitz; vi fördjupade oss uti Italiens konstskatter; stodo, bedjande Gud, framför det eldsprutande Vesuvii krater; slutligen har en flygtig ide fört oss hit till landtlifvets drifhjul. Det fogar sig hundradetals gånger så här i lifvet. Vägarne korsa hvarandra, man utbyter tankar; man pratar så länge vägarne ligga jemte hvarandra; — då kommer korsvägen. Vägarne dela. sig. Man helsar och far sin väg vidare hit och dit... Ett evigt träffande och skiljande, kommande och gående är lifvet. Man vänjer sig slutligen dervid, emedan det förnyas tusentals gångero Och ni är väl redan van dervid? Ville ni icke säga det? Nå, man helsar farväl och — drager sina färde. Ursägta mig, om jag är en nybörjare deruti. Ni är den första läromästaren. Jag skall beflita mig att göra er heder. Hon satte sig tankfull på bänken och lade hufvudet i handen. Icke alldeles så, som ni menar, ville jag säga fortfor Cesar med stigande eld. Mag ville säga, att det finnes undantag uti lifvet, då den goda händelsen, eller det allvisa förutseendet,