Till allt! Frihet är ju det högsta, det enda goda, hvarpå den sanna lyckan hvilar, åtminstone säga poeterna så uti tusende dikter, och hvad skapelsens herrar säga, det måste ju vara sanning, derpå är icke att tvifla. pFrihet uti allt, och för alla? Den verkliga friheten grundar sig på gräns och .. . vUti andras inskränkningar. Detta är klassisk logik, inföll Olga skämtande. Alltsä frihet för jordens herrskare, bojor och fjettrar för de öfriga kreaturen! Är denna mening eder tillräckligt behaglig? oBehaglig och ljuf, då så mycket omgifver oss, som vi gerna ville fästa oss vid för ögonblicket och för alltid sade Cesar med värma. Till exempel libellen? skämtade Olga. yJa, en kär, förtjusande libell. — men icke denne, som försvann bland trädtopparner vInte, och likväl jagade ni så allvarligt efter den 27 För att beundra den, honom hade jag gerna åter gifvit friheten oDet vore emot vissa grundsatser. Fjärilen syntes ock misstänka det. Emedan lärda herrar, hvilka man gifver det minsta känselhorn, endast alltför gerna dertill taga hela kroppen, fladdrade ban så skyndsamt bortvOch så som han gycklade för mina ögon, syntes han mig vara min lyckas bild. Än nära, än fjärran, lockande och strålande, men ofattlig, flyende när jag ville fånga den. Det förefaller mig understundom, liksom måste det finnas ögonblick uti lifvet, då vårt öde omsväfvar oss uti osynliga gestalter. Vi måste gripa efter skuggan, och fånga den innan den sväfvar undan oss och med den vär lycka. Vi böra ej låta det gynnande ögonblicket gå obegagnadt förloradt. Den andra gången inträder det ganska sällan. Vi måste fånga vår framtid uti andens omsväfvande och olösligt starkt binda och fängsla den vid oss, liksom jag omsluter er hand uti mino Han ville fatta hennes högra hand, som lekte med en blomma; men Olga såg på honom med rodnande kind, och i det hon höjde sig, sysslande i sadeln, sade hon, höjande handen fritt: vGodt. Så håll då er ande starkare än denna hand. Jag följer libellen, väl ej på skimrande vingar, men på min snabbfotade Afra Och derpå ilade hon i raskt galopp uti skogsvägen. Cesar följde hastigt hennes exempel, och få minuter derefter stodo de på platformen, midt uti slottets ruiner. Djupt derunder, uti skogsstigen, helsade de Evald och Eugenie, hvilka långsamt och med täta uppehåll efterföljde deras väg. Olga hvilade mot barrieren och såg ned åt den herrliga Rhendalen. IIennes bröst höjde sig stormande, hennes kinder brunno af den häftiga ridten, hennes öga fästades mättadt vid den af skönhet oefterhärmliga taflan. Då Cesar, som hade öfverlemnat hästarne till tjenaren, framträdde, sade hon: vAck, hura herrligt, huru paradisiskt skönt der uppe! Huru majestätiskt störtar sig den väldiga tyska floden ned genom leende dalar, mellan halft förfallna slott! Huru lätt och betydelsefull synes der bort ifrån öfver Strasburg fransysk luft flägta hitåt, under det den kära, gamla riksstaden Speyer så genomgripande, genom tusende minnen, upplifvar vår själ. Rudolfs af Habsburg ) sista sockar tyckas der borta från Germersheims ruiner bortdöende klinga emot oss, och hans sköna staty uti Speyer synes blicka allvarligt på den andra stranden. Hvad han säger, hvad han tänker och begrandar den tyska mannen — det är deladt i vemod och smärta, genom hopp och osviklighet förhindradt — det bortdör i flodens sus, som brusar deremellan. Från Erven von Steinbachs dagar synes deremot Strasburger Mönster att berätta, om tyskt borgerskap och tysk kraft — om tysk forntid, fransysk nutid, och oviss framtid synes den tala ———— Öösterrikes grundläggare, Rudolf af Ilabsharg. ligger hogeafren i Spever. — Dagobert, Kleber och Gutenberg, den sistnämnde, med sin Et la lumier fututi händerna, synes förvånad fråga, hvad han skulle deruppe, och hvarthän de tagit vägen, de folk som stodo vid hans vagga. y om Hvilka mörka tankebilder, inföll Cesar, vmana fram denna gråa obelisk vid Sasback, hvilka dunkla skuggor jaga förbi oss vid tanken på marskalk Tureane, som på denna plats fann sitt slut genom en österrikisk kanonkula! Huru tarfligt förkunt ar nutiden åt oss de fordna kejsares enhet från det ställe, hvarest en gång kejsar Fredrik Rödskäggs ståtliga borg stod, och ett tukthus nu uppreser sig! De rullande tärningarne vid gröna bordet och de tallösa suckarne från Brucksals fängelse, äro nutidens sorgliga stridsbyte.n Öfver eder materialism, som klibbar vid nutidens torfva, egoist, synes mig den vara höjd, som beständigt utgår från sig sjelf och sin omgifning. och jemnför allting dermed. Svinga er upp, lyssna till verldsandens andedrag, som sörjer för allt, urevig och apphöjd öfver den svaga menniskokrattens stolta byggnadar, hvilka en jordens darrning uppslukar, liksom hade de aldrig funnits; sväfva ni ut berusade blickar genom berg, dal och backe; hör ni på tusenåriga ekars sus, strömmens brusande uti det oföränderliga stora, och ni skall upphöja er och känna er hän