Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1867, sida 2

Ai3 000000 :eA oeeeoleleloo— i sina armar den himmel, som syntes hvila i flickans barm. Äf hennes egna läppar ville han erfara sitt öde och derefter bestämma sitt framtida lif. Under en längre tid var det, uti badlifvets alla brusande svallvågor, icke möjligt att finna tillfälle till enslighet, ehuru så många hjertliga uttryck och många betydelsefulla blickar af Olga försatte hans hjerta uti hastigare rörelse. In morgon blef ändtligen en utfart öfverenskommen till det ungefär en timmas väg utom staden aflägsna nya slottet. Uti denna skulle endast Wohlbräck, Olga och Cesar, tillika med en nyss anländ syster till bankiren, nemligen den till enka blifna grefvinnan Eugenie von Verdieres, deltaga. Luften var mångfargad, solstralarne öfvergjoto magiskt berg och dal; den vidsträckta Gosdalen läg uti sin fulla sommarskruds friskhet för deras blickar, då Evald med sin syster stego uti equipagerna, under det Caesar och Olga beledsagade dem till häst. Den veka, innerliga sinnesstämning, som en klar morgon uti det gröna plägar uppväcka i hvarje sinne, hade bemägtigat sig alla. Isynnerhet Olga och Cesar kände sig besjälade af den renaste lycksalighet, då de understundom hastigare och ibland långsamt redo före eller vid vagnarne. Endast den grefliga enkan hade, såsom vanligt, icke kunnat lata upptöa en temligen förisad skorpa omkring sitt bröst, och hennes sarkastiska talesätt, liksom de sammanknipna tunna läpparna utgjorde intyg om den uti hennes inre sedan åratal uppmagasinerade bitterheten. Hennes äktenskap hade icke varit lyckligt, och åratal af kränkelse och undangömdhet funno uti hennes gemåls brådöd, genom ett fall från hästen, en sorglig lösning. Grefven hade nemligen ruineradt sin helsa och sin förmögenhet såväl på kapplöpningsbanan som vid gröna bordet, och Eugenie bekom åter frihet, för att i rikaste mått lära känna för henne hittills obekanta försakelser. För litet begåfvad med själ och hjerta och egoistisk, som hon var, hade hon ej styrka nog att bära inom sig, hvad som föregick uti hennes inre, utan hon fann en glädje, ja, en ljuf tillfredsställse uti att utgjuta sin ondskas skal öfver verlden och menniskorna samt att störa främmande hjertans lycksalighet. Tillbakalutad i vagnen förföljde bon med afundsjuka blickar Olgas Junolika gestalt, såg med stigande afund Czeesars omisskänneliga lycka vid hennes sida, och anade med grämelse det innerliga hbjertats band, som förenade dessa båda. Hon kunde icke afthålla sig från klandrande anmärkningar öfver den frihet, som var flickan tillåten, och gjorde bitande utfall mot nutidens sedeförderf, äfvensom öfver bristen på välsignelsesin rik etikett. Evald kände emedlertid sin syster för väl, för att fästa afseende på hennes ord; hans tillfredsställelse med de båda ungas ömsesidiga tycke, var omisskännelig, och så ofta den af ridten något uppvärmda flickan räckte honom handen genom vagnsöppningen, smekte han den med faderlig kärlek, ja, han såg efter henne med stolthet och tillfredsställelse, då hon vid Cesars sida med säkerhet lät sin ädla springare trafva åstad. Så anlände man uti glädtigaste sinnesstämning till bergspetsen och fann uti nya slottet en välkommen förfriskning. Straxt föreslog flickan, att man skulle besöka det år 1680 uppbyggda och sedan dess nedbrända gamla slottet, hvaraf endast återstår de förfallna, genom sina stendörrar märkvärdiga underjordiska hvalfven. Dit leder en skuggrik skogsväg, hvarifrån den mest förtjusande utsigt åt bergen från Speyer till Strasburg tjusar ögat. Evald var gerna benägen dertill; han gick arm i arm med grefvinnan under samtal ditåt, medan samtidigt Olga och Cesar hade kastat deras hästars tyglar omkring armen och gingo vid sina djurs sida och examinerade ett par skogsblommor, öfver hvars beständsdelar och slägte en liten strid hade uppstått dem emellan. En liten mångfärgad fjäril, som var gömd mellan en vild valmos hopfallna blad och vid deras uppveckling undslapp sitt fängelse, föranledde Cesar att en två, tre gånger, uti ständigt djerfvare språng, söka fånga den, emedan han var af strålande glans; men hans bemödanden voro förgäfves, och Olga åsåg, missnöjdt skrattande, hans företag, under det libellen i ett ögonblick försvann högt i luften. MAIvarför skrattar ni, Olga? sade Wildenhain. Fjärilen är en af de mest sällsynta här på orten. Låt honom just derför behålla sin frihet. IIan skall ännu länge bära vittne om sin skapares allmagt, men icke förmultna uti en insektslåda. Dervid skall vetenskapen förlora; skulle man således anse .. 4 Derpå vinner Guds kreatur. Bytet är för dåligt. ,Vinna, huru så Libellen vinner sin fribet; är icke detta nog?y För libellen, icke för verldeno Verlden? Äro lärda redan hela verlden? Ack, huru ofta nu för tiden egoismen förskansar sig bakom samhället.4 Den, som verkar, sträfvar och forskar — verkar icke han för hela slägtet? vEndast så länge de fördraga lärdomens stoft, i stället för att sätta sig till doms öfver all wodernaturens solguld. För att tillfredsställa edra axiomer skola vi låta ängarne sköflas och åkrarne ödeläggas? Mig gläder vida ?p