J Göteborgspostens Iksdagstaleidoffop läses följande angående andra fam marens distusfion öfwer rilsdagsmännens i denna tammare resetostnadsersättning, hwilken statsutskottet tilltagit ganska runds ligt och utan sparsamhetsprincipens til lämpning: Denna dislussion war högst faratteristisk och betecknande fåfom lommentar till det wackra ordet fparfambhet. Grann lagenheten hade fordrat att endast hufwudftads-reprefentauterne, fom ingen refekostnadsersattning uppbära, hade fått af göra denna fråga, enär alla de öfriga Icdamöterne woro jäfwiga. En hel legion talare tog till ordet; herrarne, hwars namn slutas på —son, woro särdeles angelägna att först orda om sparsamhet, men ganska få woro de fom ide derjemte såägo sitt intresse till godo. Allenast en talare, hofrättsradet Lemchen, uttryckte den mening, att ritsdagsmännen ide borde göra anspräl på godtgörelse för större belopp än de råtteligen utbetalte. Under distusfionens fortgång tog man för afgjordt, att till slut skulle ätminstone någon nedfättning i ersättningsbeloppet blifwa fammarens beslut, desto heldre fom ingen talare egentligen förordade statsutskottets förflag. Men då votering wertställdes, utföll den till stor öfwerraskning sa, att utskottets fritostiga förslag godtändes med 70 röster mot 54. Dessa sjutio uttoltare af ordet sparsamhet wunno således en seger, fom just ide är afundswärd och fom i sin mån tan hänföras under den fannolilt ftående rubriten: en skugga öfwer den nya rifödagew. 39 ledamöter afhöllo fig från voteringen. Hwarföre? Sannolikt af grannlagenhetsskäl. Men förutsatt, att de icke gillade det högre erfättuingsbeloppet, hade det ju warit deras pligt att medelst fina uej medwerka till det lägre essättningsbeloppets bestämmande. Jså