Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1867, sida 2

————— såväl skönhet och snille som älskvärdhet öfverträffade hela sin omgifning, till och med den snillrika baronessan v. Sillöny. Man kunde i sjelfva verket ej sinna en mera lockande punkt för förtalet, som aldrig skonar någon, utan att sära en annan, och utan pass intränger uti det innersta af sällskapscirklarne, utan att likväl derföre låta sina känselhorn blifva synliga. — Parken var lika mycket skapad för sällskapslifvet, som för ensamma, hvarandra sökande par; hennes salonger voro långt ifrån af denna utsökta pragt, som bländar, men generar. De voro deremot försedde med all den husliga beqvämlighet som tillfredsställer smaken. Man kände sig derföre äfven vid första ögonblicket derstädes hemmastadd och frigjord från den kalla konvenancens tvång. Man kände trefnad, ty man emottogs med vänlighet både af natur och menniskor. Gabriella var redan derstädes för tredje gången sällskapets herrskarinna, ehuru hon icke uti ringaste afseende kände sig lidande, utan tvärtom, genom sin ungdomsfriska förtrollning, särade alla hjertan. IIon var nu tjugofem är gammal, dotter af en egendomsherre, och enka efter en grånad diplomat, som hade betalt sin lycka med sitt lif. Egarinna till en kolossal förmögenhet, var Gabriella icke intagen af behagsjuka, men just derigemänners — mera hela sin frihet, nom förtrollade hon desto verlden. IIon ville bevara njuta lifvets glädje i långa drag, och på hvilken annan plats vore detta på ett mera intagande sätt möjligt ån vid en badort? äfven derför infann hon sig regelmässigt uti brunnssalongen, liksom vore hon den ifrigaste patient, under det hon dock knappast vidberörde bägaren med sina sköna läppar och förglömde snart läkarnes alla föreskrifter vid ett lifvadt samtal. Hon kunde lika mycket låta hänföra sig af en öfverraskande nyhet som den henne omgifvande Gosdalens skönhet, hon rörde sig med behag uti aristokratiens kretsar, och visste att med älskvärd ömhet lindra nöden uti det närbelägna Schwartswalds hyddor. Den manliga verlden grupperade sig hufvudsakligast omkring den rika lord Winchester, den mest fulländade jägare, vkappridningarnes konung och jagtklubbens beskyddare. Den unge kammarherren baron de Rochegune, den lefnadslustige stengetsjägaren v. Hochmark och den af damerna omtyckte majoren Bruno von Mähldorf spelade de första rollerna, hvaraf det föll sig naturligt att afundsjuka och jalousie ej kunde uteblifva, detta är ju sjelfbegripligt på lifvets theater, lika som på den, som skall föreställa lifvet. Emedlertid blef icke den allmänna endrägten en enda gång störd, och hela man af renaste vatten verlden sågo dagarna ila glädtigt undan, då en eftermiddag kort efter skymningens inbrytande en resvagn for förbi Gabriellas landthus och höll vid en af de skönaste villorna, uti hvilken hittills endast stundtals betjeningen varit synlig, seende efter sitt väntade herrskap. Då flertalet af badgästerna samtidigt voro på väg att besöka en concert uti grefve di Spadellas salong, så blefvo de ankommande beskådade af hundrade blickar, och den allmänna nyfikenheten uppfyllde sinnena. Den ene ville hafva sett en millionärs ansigte, den andre de hänförande dragen afen engel vid vagnssteget. Rochegune hade verkligen sett en förnäm, gammal herre, en hänförande skön flicka och en ung stiga ut från det inre af vagnen. Riddaren Hochmark hade sin kännedom uti heraldiken att tacka för det han af vapnets beskaffenhet kunde upptäcka en baron, och lord Winchester fann icke ord tillräckliga att beundra de fyra förspända hästarnes ädla race. Kortligen de fleste gästernas fantasi kunde på länge icke lösrycka sig från gissningarne öfver de nykomne. I detta afseende är hvarje, till och med det finaste, sällskap, till en viss grad småstadsaktigt, destomer vid en badort, hvarest de af tusendetals främmande elementer sammanrafsade sällskaperna girigt sågo efter underhallningsämnen, för att grundligt kunna förjaga långsamhetens spöke, som uti dylika fall alltför lätt brukar haka sig fast, nästan liksom mott uti klädfoder. Under det den allmänna oron hvälfde sig omkring en medelpunkt, somlåg utom denna cirkel, trädde fru von Rosen in uti salongen och såg sig snart indragen uti den allmänna virfveln. vvi få en tillökning uti våra aftonsällskaperp, sade till henne generalskan Lermentoff. Har ni redan sett fremlingarne?) En familj af gammal adel, på min heder! Jag känner vapnet, inföll von yEn flicka, skön som en engel, hvilade i det inre, menade majoren. Trots allt detta, stå vi framför Sphinx gåta, yttrade: den älskliga Silleny, begabbande de omgifvandes nyfikenhet. Lycklig hvarje dödlig, sade den sköna enkan, som ändtligen fick ordet, och kysste dervid Clara von Lermentoff. Lycklig hvarje dödlig, som lifvet ej ger svårare gåtor att lösa h Såä! har ni redan sett de obekante?återtog generalskan, Ja, jag har redan sett och talt med dem. Jag lofvar oss glada dagar af deras sällskap, det är förträffliga menniskoro Ni känner dem, ni lyckliga? sade Clara leende. Ack, Gabriella, haf förbarmande, kasta genast uten silhouette