Om uppsostran på gatan. (Ur Förposten.) Man fan ej för ofta återkomma till kapitlet om den tillsyn, fom det uppmärans de slägtet behöfwer, om det ide skall helt och hållet förwildas. Detta är en på minnelse, fom ingalunda är minft behöflig i Majorna, der man få ofta fer få mycket ofog bedrifwas ide blott af barn, utan äfwen af nästan fullwuxna föllar, hwilka, den ene lika litet som den andre, synas ha något band på fia, utan fritt få husera huru de behaga. Stora flockar af dessa gaminer fer man dagligen för följa ide blott allmogens åtdon, utan äfwen omnibusarne, för att skaffa fig en plats bakpå dessa, utan att taga i beräfs ning, hwarten den ökade tyngd, de deriges nom gifwa de stackars dragarne att fort skaffa, eller din fara, de sjelfwa utsätto sig för, i händelse de wid sådane tillfällen skulle bli öfwerkörda eller af någon omild körswen få sig ett pistrapp öfwer ögat eller tinningen. Samma wilda ungdem har man under wintern sett roa fig med att, än utslå watten i en redan förut wådligt hal A k gats gå sram. ol del folk dagligen nöd samma plats sätta fötterna i ter, fom haft tunga wattekaidären dåra, eller med fälls: de pins dafte lttryck öfwerfalla och befwära å gatd-sredligt gående perso. ner. Att ute å öppen gata öfwa sig i stenkastning, hwarigenom mer än en gång stor skada wållats, eller lila offentligt med högljudt framskrålade liderliga wisor fåra anständigt folks öron — sådant hör ock till dessa sedeslöses wanor. —