— iAii — Han slog kistlocket med en smäll i läs och rusade ut. På gården vid stallbyggningen stodo hans tvenne söner och slipade sina liar för morgondagen. Till den äldre sade han: — Du tar bläsen och far ii till Örnsköldsvik nu genast! — Huru, far? Nu i natt?... — Ja, nu i natt... genast, hör du jag har en revers på en trashank i Bunsnyland, som blir öfverårig i öfvermorgon; för resten tänker jag göra storkalas här i huset... sill och bränvin och kaffe och socker ska hem från stan. Gör dig i ordning på rappet! Sonen lydde utan motsägelse sin fars befallning och gick att ställa sig i ordning till den oförmodade resan. Derpå tillade fadren till den andra sonen i ordningen samt till tvenne ännu yngre af barnen, hvilka händelsevis befunno sig ute på garden. — Kom hit, barnungar, och hjelp far er att dra slipsten! — Hvad skall ni slipa pappa? — frågade den yngre af de tilltalade och ilade beställsamt fram till slipstenen. — Jag skall slipa tälgknifven. — Ilvarför ska du slipa tälgknifven? — envisades den lilla med förnumstighet. . — Jag skall sticka ihjäl några killingar. — Hvad säjer du? — inföll hans hustru, som händelsevis nu kom gåendes — ska du slagta killingarne nu? — Ja, de förderfvade kanaljerna ä blott matröte och okynnesfä... f—n lagom föda slika krabater! Ehuru frågan ej förevarit om någon sorts dylik slagt vid denna årstid, ville dock den saktmodiga qvinnan ej reta sin man genom föreställningar eller vidare förfrågningar. Men underligt föreföll det henne och underliga tankar började röra sig i hennes hufvud. Hvarföre, det visste hon ej sjelf; men hans förvirrade, dröjande svar, att nu mot natten sända äldste sonen ner i bygden... allt, med ett ord, var midt i brådaste slattanden så bakvändt, så obegripligt, att blick, hans hans infall hon nästan medvetslöst frammumlade ett: Gud bevare hans vett och förstånd! Aftonvarden intogs emellertid och Augustiqvällen sänkte sina skuggor öfver höjd och dal, öfver fält och sjö. Den vackra Anundsjön låg ett ögonblick öfverbredd af ett enda guldskimrande dok. Holmar och stränder skiftade i purpur och eld — och så steg qvällen fullmogen ner öfver nejden. Med den kommo några moln i öster, himlen mulnade och mer, luften blef tung och qvalmig, och några regndroppar föllo redan. IIusbonden, som stått på bron och betraktat himlen, sade för den skull: — Vi få oväder mer till natten; jag måste gå upp i Nyrå och kasta in hösåtarne vi ha ute, medan jag ser. Gå ni och lägg er allihop, så att ni orka komma på benen vid solgången i morgon bittida. Gonatt med er! — Och han gick. Kommen tiil grinden mellan skogsmarken och åkerhagen, stannade han och såg sig tillbaka samt utropade, i det han slog sina händer tillhopa öfver pannan: — Tagen Gud till hjelp, barn, när vi råkas i natt! Denna ovanliga rörelse, som beledsagade dessa ord, hade hustrun observerat från sitt fenster. En obestämd aning om något ondt, som arbetade i mannens själ, intog henne och, följande ögonblickets ingifvelse, rusade hon ut efter honom. — Sven! vänta får jag säga dig ett ord! — Gå och lägg dig hustru och gå inte här och spöka! — Sven — utbrast hon och knäppte ihop sina händer — hvad du tänker på, vet allena himmelens Gud; men hvad du gör, så kom ihåg attha Honom för ögonen! En vild blixt ur mannens öga och en hotande åtbörd till hustrun att vända hem, var svaret på hennes ängestfulla bön. Men inom sig bad hon en ännu varmare till alla bedröfvades tröstare ofvan skyn, att IIan måtte lugna stormen i mannens själ, och, öfverlåtande allt i försynens händer, gick hon, någorlunda lugnad, till hvila med sina barn och hela sitt hus. Men Sven Svensson stannade vid ett stenblock invid gångstigen, stödde ryggen deremot och lade armarne i kors. — Gud för ögonen? — sade han. — Ha, ha, ha!... liksom det ej vore att ha Gud för ögonen, när man vill bevara -sina barn från fattigdom, skam och elände här i verlden!... Och han försvann utefter gångstigen. (Forts.) IIvarjehanda. En ung man, som befann sig i penningeförlägenhet, besökte häromdagen en bekant för att af honom blifva hjelpt ur knipan. Vännen var utgången, men supplikanten slog sig emellertid ned i hans rum, i afsigt att ankomst. väntat, föll hans ögon på ett a bordet liggande papper, derå följande två rader voro skrifna: Ej döden med sin hvassa lia, Jag fruktar i mitt stilla tjell. Poeten hade syrbarligen varit i bryderi att till ordet finna ett passande rim och deraf hindrats att fullfölja versen. Vär man nan och askref: Min kära bror, har du en tia, Så kom till mig med den i qväll. i afvakta hans ; edan han länge förgäfves lia fattade penma förhållande. Han satte sitt derunder ocl gick sin väg. — Det sägs, att vigilan sen lyckades. — Fynd. En annonsör i Jönköpings Tidningo qväder: Den dam, som på sednaste balen en ring Förlorade midt i galoppen, Kän få den tillbaka för alls ingenting Af mannen, som lyckats ta opp een. Vid läsarekyrkan upphittaren bor Och på egarinnans begäran Han framtager ringen med artighet stor Dock först sen hon gjort honom ära Att fordra hans fynd och säga till slut Hur ringen, som tappats, såg ut. namn — Prononciationens hemligheter. Vic ett värdshusbord satt en handelsexpe dit och pratade förfärligt om sina re sor. ybet är ändå besynnerligt, sad han bland annat, vi England talar mai helt annorlunda än man skrifver,t. ex Greenwich och säger Grinuitcho —5Nå kära herre, svarade en hedervärd borgare, hos oss i Sverige är det ju sam Vi skrifva t. ex. sto men säga märr.) — En skånsk slätt-bonde skulle er gång vid ett förhör läsa innantill i bi beln, der det förekommer: judar, proselyter, kreter, araber och alla de son bo i Mesopotamien; men läste i stället judar, prosten Schlyter, kräftor, abor rar och alla de som nosa på tampen NN