Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1867, sida 2

hör. Liksom Carl den tolfte, i all sin öfverdrift, stämplade den för en halfmenniska, som ej mästare, så anse äfven många Angervar någon räknemanlänningar ur allmogens klass fattigmannen nära nog för en varelse närmast gårdvaren, och fattigdomen är ej blott en skam, utan den är för deras föreställning ett ondt, hvarifrån man måhända uppriktigast ber Gud sig nådligen bevare. De förvecklingar i familjelifvet, hvartill denna paniska fruktan för fattigdomen så ofta föranleder, äro för vanliga, löjliga och många, för att i alla sina skiftningar här kunna upptagas och skildras. Men den är ofta upphofvet till gräsliga sorgespel, och som ett desto lyckligtvis hemskare enstaka, men dad, uppsprunget ur penninge-galenskapens fruktbara jordmon, vilja vi här händelse: I Anundsjö i Norra Ångermanland satt för 18 år sedan en mägta förmögen bonde på ett af de bästa hemmanen i socknen. Dels genom arf, dels äfven genom eget förvärf, hade han samlat sig en förmögenhet, om ej sällsynt bland allmogen, likväl egnad att ställa honom högt på tinnarne af dess aktning och anseende. Men, om hans anlete ljusnade för hvarje plåt, som lades ad akta på kistbotten, flögo desto mörkare skyar deröfver för hvarje gång hans hustru teckna följande skänkte honom en arfvinge. Fraset af hundrabanko-sedlar och reverser, accompagneradt af speciedalrarnes silfverklang, var för hans öron den ljufligaste musik; men vaggans gång bragte honom i raseri. Mor och barn voro dagligen föremål för hans bondqvicka otidigheter. Och likväl — så gycklar ödet med våra passioner och fördomar — likväl hade under ett tjuguårigt äktenskap denna förhatliga vagga varit nio — säger 9 — särskilda gånger i farten! Den första gången, då hon lullade till sömns en liten rödkindad, knubbig bondseraf, med af fetma igensvällda ögon och med kinder och isterhaka å la bryggare, då såg fadren på pilten med sjelfbelåtna blickar och fann allt ganska godt. Andra gängen, då vaggan inneslöt en tillstymmelse till qvinna, då glodde någon gäng hans öga på barnet och han tänkte: får gå! Ä Men då hon tredje gången började knarra för ännu ett diminutivum af mansperson, blef fadren utom sig af vrede, och då samma musik något är sednare exeqverades i duett af ett par tvillingar, då brusto ändtligen tålamodets fördämningar och den råa vredens pöl strömmade med all sin smuts öfver moder, barn, ärfdabalk, kung och riksens ständer. Under slika omständigheter hade hans hustru år 1843 skänkt honom nio barn, deraf sex söner och tre döttrar. Hans förargelse och harm häröfver tilltogo med hvarje dag, som kom och hvarje natt, som sänkte sina skuggor öfver hans boning och i hans själ. Ilan började bli retsam och trätgirig i hemmet och vid utgöromålen, surmulen och hotande i sin hustrus närhet, ovänlig och skygg inför fremmande och natt och dag utan ro inför sig sjelf. Mörka makter drefvo synbarligen sitt spel i hans själ. En afton, då de återvände från slåttern, passade hans hustru på och fråhans föränflydde, med gade honom orsaken till drade sinnesstämning. — Du är lycklig du, som ingenting begriper och som inte tänker längre än näsan räcker — var hans svar. — Jag är van vid dina hårda ord, Sven, och låter dem ej bekomma mig illa; men säg mig ändå, hvad är det för ondt, som fått magt med dig? Detta förtroende har jag rätt att fordra af dig, som din hustru. — Det angår dig inte! — Men kom ihåg, Sven, att vi en gång förbundit oss att dela ljuft och ledt, och opp i hus och lada, pengar och reverser och barn och blomma, så begriper jag inte hvaröfver du grubblar. — Det är ditt fel, Brita Cajsa, och nu yttrar jag mig inte vidare i den saken. som vi nu ha allting fullt Då den vänliga hustrun fann, att hon åtminstone denna gång ej förmådde urleta sin man den hemliga orsaken till hans misshumör, upphörde hon med sina frågor. Men mannen upphörde ej med: sina grubblerier. En afton öppnade han sitt kistlock och satte sig grensle öfver hörnet af den storrosiga kassakistan, der hemmansafhandlingar, qvittenser, lagsökningar, reverser, anktionsprotokoller och qvitterade debetsedlar huller om buller intogo kistans ena hälft, samt pokaler, tumlare, snusdosor, kryddosor, blanka raguoch matskedar, theskedar, fickur och speciedalrar — allt af silfver — voro upptornade på en piedestal af andra hälften kistans botten, betäckande sedelpackor. kn lang, glänsåande blick dök ner i kistans djup. — Ja — utbrast han efter en stunds revidering bland sina skatter — ja! allt detta borde han ha ensam, om jag gjorde rätt!... Gjorde rätt? Är det då synd att göra sin förstfödde son till en rik och lycklig man?... För litet åt alla... hedersamt för en! Folket tror att jag är rik och att mina barn skola bli rika allibop... Ha,ha, ha! Puder! Tiotusen banko — hvad blir det på så många man hand?... Mer hade man väntat . .. Hu! att tänka det mina, den rika Sven Svenssons barn ej skola ärfva mera nej, inför brinnande h—t, heldre då. af