Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1867, sida 2

storverk, som en gång slagit verlden med häpnad och utbredt sin ära och sitt anseende öfver haf och länder, det är bedröfligt — såga vi — att en sådan nation inom sig skall sönderfalla i så många futtiga partiklar och stridiga intressen, som motverka hvarandra, som höja sig, de ena på de andras axlar, afundas, intrigera och högmodas. Man föranledes till dessa betraktelser, da man kastar en än så flygtig blick på våra många skiljda kotterier inom det stora gemensamma samhället. Företrädesvis har man velat fritaga det så kallade 5folketo, d. v. s. arbetaren eller jordbrukaren, från öfversitteriets lyte; men detta fritagande är icke rättvist och långt ifrån öfverensstämmande med sanna förhallandet. Vi vilja till de många exemplen för vär sats, som kunde stå oss till buds, foga en liten händelse ur folklifvet i Norra Ångermanland. Det var en novemberqväll för många år sedan. Höststormen brusade öfver Dombäcks-fjorden och tjöt i tackel och tåg på den lilla vedskuta, som från motsatta landet styrde rakt på köpingen Örnsköldsviks brygga. Sjön vräkte erbarmligt och jagade den gamla farkosten, hvars alla klutar voro tillsatta, med hvinande fart öfver fjärden. — IIluj, hvad det går, sa pojken, åkte utför kyrktaket! — utropade rorsmannen och valkade mullbänkenmo. — Går detta väl, så är det utan all vår förskyllan eller värdighet, — anmärkte i förebrående ton en ung qvinna, som stadigt höll sig fast vid kabysslåset. — Det är öfverdådigt, Olle, att sätta till alla segel, då det blåser så hårdt och skutan kränger som hon vore färdig att kantra. — När hönan skall för tuppen gala och ägget lära hönan värpa, hur går det då? — svarade henne spetsigt och hånande rorsmannen tätare åt vinden. I detsamma brusade en orkanlik by i seglen och skutan med vediasten låg ögonblickligen kantrad... — Du himmelens Gud! — utropade den unga qvinnan, i yttersta ångest ännu hållande sig fast i kabyssdörren, som flugit upp. — Hvad var det jag sade!... Nu ha vi straffet! ... Ollet... Men denna gång blef Olof henne svaret skyldig. Den unga qvinnan hörde omsider ett vralande, hemskt, förtvifladt. Genom en ytterlig ansträngning af sina krafter lyckades hon fa tag om kabysstaket och derifrån praktisera sig upp på kölen. Och stormen hven... och vraket dref ... och den unga qvinnan ropade förgäfves i novemberqvällen efter sin bror, som redan slutat sin kamp och hvars tunga för evigt förstummats. Ett dygn sednare befann sig i köoch lade skutan pingen hos en fattig skomakare-familj den unga qvinnan, välbergad och frisk efter sina utståndna vedermödor. Skomakarens äldste son, Erik, som varit ute på fjärden samtidigt med vedskutans förlisande, hade, oaktadt det inbrytande höstmörkret, likväl blifvit åsynavittne till händelsen och ansträngt alla sina krafter att upphinna den förolyckade farkosten, hvilken han tyckte sig igenkänna som hemma från en gård, der han hade sitt hjertas älskling. IIuru beskrifva den bestörtning och fasa, som bemäktigade sig den modige räddaren, då han i den nästan sanslösa qvinna, som läg uppkrupen på den förolyckade vedskutan, igenkände föremålet för sin mångåriga, men hemliga böjelse. Med dessa fasans känslor blandade sig likväl en sorts vild glädje, och då han dertill ännu bemärkte lif och tecken till återvändande redighet och sans, nästan tackade han Gud, som förunnat honom den sällheten att rädda flickans lif. — Hvem vet? Mahända innehöll. denna känsla en smula egoism må vi dock dömma honom med mildhet; ty för en älskande ynglings öga finnes måhända ej en hjeltedat så lockande som den, att rädda sin kärestas lif och inga belöningsmedaljer på jorden uppväga den försmak af himmelsk sällhet, som medvetandet af en slik bravur föder i ett ungt, älskande bröst. Vare emellertid härmed huru som helst: genom Erik, hvars hemliga tycke hon längesedan anat och i sitt hjerta besvarat, räddades Hedvig från ögonskenlig lifsfara, och befann sig nu, medan draggningarne efter hennes bror pågingo, hos skomakare-familjen i köpingen. delse och sorg; ty Iledvigs drunknade bror var enda manliga arfvingen till en förmögen storbonde, och bestämd att en dag fortsätta den glans, hvarmed den något penningdryge ångermanländningen ansåg sig sköta hemmansbruk och hus. Men detta hopp skulle aldrig gå i fullbordan. Sonen var och förblef ohjelpligen borta och vågen ville på inga vilkor återlemna det rof, hon så oförmodadt dragit ner i djupet af sin perlesal. Ett par år sednare inställde sig hos skomakaremästare och rangerad karl med hus och hem. I ett ödmjukt, men rakt på saken gående företal, der han omständligt redogjorde för sin ekonomi, inledde han sin anhållan om Hedvigs hand, tilläggande att han aldrig skulle vågat detta frieri, om han icke bestämdt visste att Hedvig hölle honom kär och kanhända aldrig skulle bli lycklig med någon annan, m. m. m. m