Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1867, sida 2

jarl den 14:de Johan och Rämdemannen. Historisk skizz, af Sylvia. (Forts. o. sl. fr. föreg. n:r.) Konung Carl Johan uttalade sitt: — mpossible — och skakade nekande på ufvudet, samt gjorde en afskedshelsing med handen. Denna åtbörd behöfde icke öfverättas. Nedslagen bugade sig länsnannen och drog sig baklänges ut. Uner det han retirerade neg nämdemanen lika flitigt bakom hans rygg som örut. Ett tillbakahållet skratt rån hofmännen. — Messieurs — ropade Carl Johan, om fordrade sträng etikett, och hans jungande lejonblickar öfverforo med nissnöje de förfärade kammarherrarne. — Ers majestät — dristade slutlien en af dem att svara — bakom änsmannen stod en liten tjock bonde och neg oupphörligt. Det såg så löjigt ut, att vi ovilkorligen kommo i skratt. Om Ers majestät sjelf hade sett... — Låt dem åter komma upp — befallde Carl Johan. Man skyndade efter de bortgående männen, hvilka upphunnos på nedersta slottstrappan, hvarefter de helt förbryllade åter fördes inför konungen. hördes nu Grefve Brahe bad nu, att nämdemannen äfvenledes måtte träda fram. Denne hörsammade kallelsen och neg bredvid förvånade och förskräckte länsmannen, som nästan glömde att buga sig. Ett leende, lik solglimten etter åsknatten, öfverflög konungens anlete. — Amnwus far pastoratet — sade han hastigt, med detta underbara och oemotständliga behag, som gjorde hohögt beundrad af alla dem, som kommo i beröring med honom. Grefve Brahe öfversatte konungens svar och de öfverlyckliga naturens barn drogo sig bugande och nigande ur den leende kretsen. De voro helt förnöjda öfver sin mottagning vid hofvet, och det lätta skratt de hörde öfverensstämde så väl med deras känslor, att de funno det både välvilligt och godhjertadt att man så allmänt deltagit i detta, för dem vigtiga och efterlängtade prestval. Då de hemkommo skyndade nämdemannen, efter en knapphändig, men ändå kärvänlig, helsning på hustru och barn, till prestgården. Ilan ville gerna vara den förste, som underrättade mamsell Sophie om den glädjefulla händelsen. Nämdemannens ansigte riktigt sken af glädje. — Per Nilsson har verkligen lyckats — ropade mamsell ophie, som han påträffade i salen. härunder gång på gäng den nom så sa — Jo, jo men. Väl satt det hårdt åt, Carl Vi gingo derföre helt bekymrade våran väg, isynnerhet var jag ledsen, som icke skulle kunna hälla mitt löfte och komma till mamsell Sophie med ett gladt bådskap. Men sa betänkte konungen sig väl, kan jag förstå, och då kom en guldsmidd herre springande och ropade oss tillbaka, och då fingo vi tvärt ja.n — Ack, så för innerligt roligt... jag har i all min tid ej varit så glad; hvem kunde väl tänka detta! — utbrast Sophie. — Jag visste knappast, när nämdeman först kom in, om jag vågade säga hvad jag läste i nämdemans och Johan sa vnej. ögon. Men var J inte häpen att stå inför Carl Johan?? — tillade hon. — Inte så utan; men jag visste nog hur jag skulle bete mig, för att vara till lags. EKjoläret såg jag nemligen vid Medevi hela hofvet församladt, och de neg och bockade sig, att jag trodde deras knän skulle gå a. Som länsman bockade sig, ansag jag det vara rådligast att niga... — Hvad säger Per Nilsson — afbröt Sophie, skrattande. — Neg Jför kungen! — Ja, och detta regalt ändå! Jag höll flera gånger på att falla ikull och en gång kunde jag knappast resa mig igen. IIan har riktiga kungsögon, som se genom merg och ben. LefveCarl Johan — Ja, måtte han lefva — instämde Sophie, med sammanknäppta händer och hennes ögon fuktades af tacksamhetens tårar. Derpå tillade hon, med ett litet skälmskt leende, i det hon tryckte nämdemannens grofva hand: — Per Nilsson har bestämdt nigit Amneus till pastoratet. Mottag min hjertligaste tack! I glädjen svängde hon om med den småmysande nämdemannen. — Se här kommer han kan bättre tala och tacka än jag. och nu förklarade hon orsaken till den visade munterheten. Pastorskan inropades nu. sin hjertliga välsignelse åt de unga tu. Då hon omfamnade Sophie hviskade hon: — Mot Amnei person har jag ingenting, tvärtom värderar jag honom mycket. Det var blott för ditt framtida bästa, jag nekade samtycka till er förening. Hade icke den stora stötestenen, bekymret för dagligt bröd, blifvit undanröjd, så hade jag ständigt nekat; ty långa förlofningar bringa sällan någon fröjd. Men nu är jag innerligen glad! Nämdemannen bjöds qvar öfver middagen och de nyförlofvades skål dracks i skummande, hembrygdt öl, som, i parentes sagdt, var pastorskans stolthet. Då ringarna ett par dagar sednare sjelf och Hon gaf vexlades voro alla församlingsboarne bjudna, och i mannaminne hågkommes det ståtliga kalaset. Det unga paret fortfor att under alla lifvets pröfningar vara lyckligt och nöjdt; ty deras kärlek grundade sig på aktning och förtroende, hvarförutan ingen varaktig lycka finnes. De lefva ännu, omgifna af barn och barnbarn, och berätta ofta för de lyssnande små, den tacksamhetsskuld de stå uti hos yCarl Johan och den nigande nämdemannen. livarjehanda. Rätt träfadt! Samma dag riksdagen började uppvaktades grefve Manderström af förste hofstallmästaren T. Nå, bästa T., huru tror Ni att vi skola taga oss ut i första kammaren?) frågade grefve M. — Ganska väly svarade T., men ändå bättre om man der fick gruppera sig och-taga plats enligt sina grundsatser? — För all del, bästa T., inföll grefve M., nyrka ej derpå, ty då blir Ni bestämdt utan plats. — yBesynnerligt iv — sade en afskedad, till döden dömd soldat. — Jag har väl skjutit ihjäl öfver hundra menniskor, som ej gjort mig det minsta för när och derför har jag fått den här tapperhetsmedaljen, och för det, att jag sköt ihjäl den skurken, som förförde min dotter, skall jag nu mista lifvet.