orätta i årslånga förlofningar, och klandrade skarpt, att Amneeus ville binda brorsdotter med ett trohetslöfte, som denna förr eller sednare sähennes kert skulle ångra. IIon slutade sitt tal med att bedyra, det hon aldrig skulle ge sitt samtycke till en dylik dårskap. Som en början förbjöd hon Amneeus att komma in till dem, den korta tid som aterstod af nadearet, hvarunder de ännu måste bo under samma tak. På detta sätt trodde hon att saken skulle dö af sig sjelft. De båda unga suckade väl, men vid ett tillfälligt möte utbyttes ater heliga trohetslöften, som skänkte dem behöfligt mod under pröfningen. En afton, då Amnuwus var borta på sockenbud, gick Sophie uti trädgården och derifrån till den lilla lunden, som läg en bit ifrån den ryktbara och mycket omskrifna och omtalade Sigfrids källa Den lilla dälden var alltid så fridfull och skön. Stillheten, som herrskade rundt omkring, gjorde den unga ilickan så vemodsfull. IIon sjönk ned på en grastufva och började bitterligen gråta, och ju mera hon gret, lättare blef hennes bröst. — IIvarför grater mamsell Sophie? — frågade nu en manlig röst, i hvars grofva tonfall man hörde stort deltagande. desto Sophie såg upp, full af blygsel att någon hade asett hennes känsloutbrott. — Åh se nämdeman — utbrast den unga flickan och räckte handen åt en liten, korpulent bonde. — Jag fräagte hvarför mamsell Sophie gråter, men nog vet jag det alltid — sade nämdemannen Per Nilsson, med en slug blinkning. — Det tror jag dock knappast nämdeman kan veta — svarade Sophie, med ett försök att se glädtig ut. — Jo, jo men, vet jag så... Det spörjs lätt när ungt folk fatta kärlek till hvarandra. Vi ha allt sett, hvartåt våran unge pastor haft sina ögon, och häröfver ha vi varit hjertligen glada. Och hela önskan har gätt ut på att fa behålla pastor Anmieus och mamsell Sopbie; ty J ären bada så goda, som ett par Guds englar... En bättre prestfru än mamsell Sophie kunde vi aldrig fa. våran — Nämdeman är i qväll riktigt frispråkig — genmälde Sophie, rodnande. — Intet så utan. Jag kommer nemligen länsman, der församlingen beslutat, att han och jag ska resa till Stockholm, för att tala med Carl Johan. var derföre vid tröst, gola mamsell Sophie, mycket kan bli annorlunda, och ännu kan pastor Amneus hoppas att fa pastoratet — försäkrade nämdemannen. Ilan rätade på sin lilla korpulenta gestalt i medvetandet af den från värdighet, som han beklädde, sedan han blifvit vald att gå till kungs. Sopbie smalog, dels af hopp och dels af det putslustiga i den lille, gladlynte nämdemannens beteende, Efter att ännu ha utbytt några ord skiljdes de åt, och Sophie vandrade mot hemmet, gnolande en liten foikvisa, ett glädjeutbrott, som var högst ovanligt hos henne på sednare tiden. Hon meddelade åt sin hjertevän de nyheter, hon fått erfara. Men då han tvillande skakade pa hufvudet, sägande, det konungen svärligen till hans fördel skulle gifva ord och löfte, sjönk hoppets glittrande såpbubblor, och hon sökte att lugnt och undergifvet bära sitt öde. Dessutom egde hon ju hans kärlek ... hvad önskade hon mera. Ja, det var orätt att grubbla och sörja, samt fästa sitt hjerta vid jordiska beså kymmer och egennyttiga beräkningar. Ifran stund blef Sophie sig ater lik: munter och glad som vårens denna lärka, och flitig som sommarens bi. Emedlertid foro länsman och nämdeman till Stockholm. De sökte och erhöllo audiens hos konung Carl den 14:de Johan. Vid konungens venstra grefve Brahe och rundt omkring vaktande kammarherrar. Länsmannen steg in med klappande hjerta och sjelfva nämdemannen, som eljest var så dristig och frispråkig, var stod uppsida glad i sin själ, det händeisen fogat så lyckligt, att den storväxte länsmannens breda rygg dolde honom för konungens herrskareblick. I det länsman Andersson nade sin suplik till grefve Brahe, bugade han sig djupt, hvarvid nämdemannen, som stod bakom, neg ända ned till golfvet. — Allernådigaste konung! — började länsmannen — värdigas lata oss få vice pastor Amnaus utnämnd till kyrkoherde i Husaby pastorat; han är omtyckt och älskad af församlingsboarne och han är en värdig Herrans tjenare. Det skulle derföre smärta oss om icke Ers Maj:t i nåder täcktes behjerta denna önskan och .. Under detta tal mannen pligtskyldigast gang på gang framlembugade sig länsoch nämdemannen ney lika flitigt, fastän han af ångest, värma och ovana vid att på detta sätt betyga sin underdanighet, svettades och pustade med besked. (kKorts.) llvarjehanda. In ung dame köpte en dag i en musikhandel några nya musikaler, men hunnit ett stycke på hemvägen, påminde hon sig att hon glömt ett stycke ur en komisk opera ocheatervände derföre, för att äfven köpa detta. — Jag glömde något, da jag nyss yttrade hon vid inträdet i da hon var här,