Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1867, sida 2

tt 4( (4447 A — a 2 Johan och aunnon. af Sylvia. lender för år 1S66.9) ig. detta gar alokefru pastorskan adt utseende, i det ora nyckelknippan en ung, behaglig blomstrande och Hennes stora, bla de och förvanade m upphörde nagra på i den vackra väfven gar rätt bra, undfallande; mmal vana, att då istorskan hon icke ckan .. tror ust som en du jag sadan a mig att visa den gjorde ... Åh nej! idiga tycke för paså förgör mig icke i gar afton i rde så andaktsfullt talade om blommor n det varit en uppJag förstod nog ... Du var blomman och stjernan. Men se sadant kan jag icke lida... Och nu, när han gick öfver garden, blet du sa röd i synen som en pion och du bimlade dig allhan helsade sitt Derföre tager jag nu bladet från munnen, deles erbarmligt da ogod morgon, mamsell Sophie. och nu säger jag punkt, och punkt skull det bli, så heter Britta Ringius! — Men han har ju aldrig sriat till mig, dristade Sophie att invända. — Na, det felades bara! — Pastorskan slog händerna tillsammans. — Kära faster... sannt jag — Nej, jag är icke kär, och har aldrig varit kär... — Utom i min salig farbror, inföll den unga flickan med ett skälmskt leende; och derföre väntade faster så troget hela sjutton åren, och... — Och hela min ungdom försvann utan att vi kunde förena oss, svarade pastorskan suckande. IIela den länga tiden förgick under idel sorg och bekymmer; ty långa förlofningar äro mera till sorg än glädje. Och när vi ändtligen för fem år sedan blefvo i stäånd S01 att gilta oss, så tog var Herre snart bort honom, utan atthan för min stundande ålderdom kunde lemna ett behölligt brödstycke... För ett sadant öde är det jag vill bevara dig... Att vara förlofvad med en fattig vice pastor är ett olycksöde. Tro förstånigt folk . .. vi och ännu en sak, hvad skulle med Amneus kunde fa nagot pastorat? — Vi kunna arbeta, d.v.s. jag kan arbeta och nog försörja oss bada, och för den skull är det allsicke nödvändigt att jag blir gift. Men hvad Amnus beträffar, så är ju pastoratet ledigt efter farbror och... — Och du tror att han skulle få det. Inbilla dig icke sådaut. Kungen skänker bort pastoratet till hvem honom lyster. Om också Amnieus söker, så huru ofta härder det icke att nägon annan far pastoratet? Det beror så mycket på hvem de höga herrarne behaga rekommendera. — Men Amneus är så omtyckt af församlingen och nog gör kungen afförsörja oss innan seende... — Hör, min flicka, ett ber jag dig, gör du blott afseende pa din fasters råd. Jag menar väl och har dig så kär som en dotter. Och nu... låt mig icke se dig stå och gapa på Amnuus, och lat det vara slut med allt månskensprat. Sophie suckade och började åter väfva, men arbetet gick icke så flinkt som förut och mången tär föll likt darrande daggdroppar ned på drällväfvens blommor. Dagarne förgingo på den lilla prestgården trögare än vanligt. Pastorskan gat Sophie fullt upp att syssla, och härjemte vakade hon noga att vice pastorn icke alltför ofta skulle sammaaträsla med brorsdottren. Till raga på Sophies bekymmer hade hon nu äfven fått en friare, som på allt upptänkligt sätt gynnades af pastorskan. Denne friare var en medelålders, barnlös enkling, som var landtbrukare och egare till en ansenlig förmögenhet. Patron Bergelin sökte göra sig så behaglig som möjligt, och oaktadt Sophies nekande svar och tillbabadragna väsen, så försäkrade pastorskan att Sophie blott vore barnslig och blyg, samt att hennes köld nog skulle ge med sig, när hon hann att vänja sig vid tanken på att blifva hans maka. Detta ingaf patronen bopp och mod. Med förnyad kraft talade han om akerbruk och boskapsskötsel, samt omöjligheten att styra en hop oregerliga pigor, hvarföre han innerligt önskade att få en liten duglig och älsklig hustru, som kunde pyssla om hus och hem och vårda honom på älderdomsdagarna. Sophie hörde suckande på honom. Emedlertid var Amneus verkligen den, som fått församlingens förord, och nu gällde det blott att konungen skulle stadfästa detta val. Likväl var Amneus sa ung, att församlingsboarne högeligen fruktade, att han icke skulle få pastoratet, hvaröfver de voro mycket bekymrade. Adjunkt Amneens var väl blek och sorgsen, men talade med lugn och fattning, om det orätta uti, att icke alltid vara undergifven Försynens vilja, samt att han säkert ännu icke vore vuxen det ansvarsfulla kall, hvartill församlingen valt honom, hvarföre han gege vore nöjd huru än sakerna skulle stalta sig. Bade högt och i hjertat prisade pastorskan Ringins sin klokhet, samt yrkade att Sophie skulle ge patron Bergelin ett bestämdt svar. — Det har jag gjort — genmälde Sophie allvarligt. — Allt ifran första stund har jag sagt, det jag icke vill gifta mig med honom. — Jag menar slickar är ifrån förståndet, som fästat sig vid den välsignade Amneeus, och han har hvarken friat eller förklarat sin kärlek. — Jo, det gjorde han i går afton — inföll Sophie, rodnande. Hastorskan höll på att släppa kaffekoppen. När och hvar? —stammade hon. — Här i salen, goda faster! under det vi åto qvällsvard — svarade Sophie, smygande armarne om fasterns hals. — Midt för mina ögon — utropade pastorskan, helt förbryllad. Åter började fastern tala om det