jn. För ligt uppe fifffume nde från tölden i et af förs pen blef, indhamn, ngar rädm Korsö. llhörande eremot, i la något sten fom in Sandz nära nog allt mera ga medel den olyd3 fredags ittningen, a. Blom: gades för rsten, blef och fnös Under hela na ur ids hafwets men ite då befåtts ös, öfver: en få att beräknade re tid; lite a fmwårig: a holmen, ydd. Så navi tills örjan bör: räddning 08. Bi e och fom ter Blom: an) öfwer då under och swåra liga far: e om räddvar Provi a fisklasten dött och wärde. resenteras ten unter enna fom rågor, fom de till den swaras på inftämma: lär utgått jåäng: och essa uppe a sångfest i man be: udstad mot år. Tids enna uppe sning mot: fig på att adana för: t man gör en swenska internatio , och fwar utfalla ans rar jig de nt det allt den fwenför hwarje it göra fig beswarad, t med den lart måste hwilten i det ena 3 sw Oo Paris ffulle representera ten swenska sången, borde wara den, som bäst wisat fig funna återgifwa wåra folkoch if: riga rent nationella sånger. Att ingen sångförening af större antal röster bärs utinnan fan mäta fig med Upsala ftus dentkorps sangförening, torre mi få an: taga såsom temligen allmänt erfändt. Medgifwas torde då också, att ert rr wal af omkring 100 te bästa sångare ur denna förening borde wid sångfesten i Paris representera den swenska fåns gen. Bland tessa 100 böra ingå äfwen te utmärkta sångare, fom ehuru re ide nu tillhöra sångföreningen, dock få ny ligen gjort det, att de äro fullt införlifwate med den inom föreningen rå: dande anden och karakteren. Så långt är allt gort. Det swåraste problemet återstår nu att lösa. Huru finna medel till bestridande af de 100 fångarnes resa till Frankrikes hufmudftad? Kunna wäl desse fängare sjelfwa bekosta resan? Omöjligt! — Bör fta: ten göra det? Ehuruwäl wi äro vfwer: tygade, att ren swenska fången långt mer än de allra flesta saker Swerge wid Pen stora werlissutställningen er: ponerar, skulle tilldraga sig utlandets uppmärtsamhet oc) b undran samt ai: wa en liflig och lätt munnen föreftälning om den fwenffa fulturen i ett gan: ffa respektabelt afseende, måfte wi dock äfwen beswara denna fråga med nej. Återstår vå att på enskild wäg söka er: vålla metel, och det bör ej wara före mätet att hoppas, att bland Swerges folt skall finnas ven tärlek till ten fo: sterländska sängen, att genom en allmän fubstription medel funna samlas för bererande af möjlighet för denna fång att bland de öfriga europeiska nationernas göra fin srämma gällande till fin egen och fosterlandets heder. — Swenska follets dåliga mage. Rö rande hr Hessles motion, har hr Wal: lenberg bland annat haft följande Yt: trande: mAMtt jabriksnäringen ide wore i i ftir gande, hade fin orsat deri, att folket förs lorat förmågan att tonsumera så mycket fom förr. Deri ligger det säledes — det kan nog hwar och en förstå, — men hwatan, burn och på hwad sätt folket förlorat denna sörmåga, derom upplyser hr Wallenberg ide. — Det låter (enligt wanligaste fpråft: brutet), fom om swenska folkets mage ftulle blifwit ytterligt förfwagad, sedan frihandelssystemet börjat tillämpas. — Kan wäl wara! Det wore minsann icke så underligt, eftersom ret alltseran sagra system blifwit radande ideligen i jemt sugande öfwerlastat fin stackars mage med en så oerhörd massa utläntskt tram af alla indigestataste beskaffenhet. — Till en of wåra landsortskolleger skrefs ven 1 dennes från Stocholm jöls jande om riksdagen, hwiltet torde före falla mången underligt och förwånanrde, ehuru bet warit till alla velar förutsedt och förutsagdt: Man brufar föga att ingenting nytt sker under solen. Fjorton dagar äro reran förflutna fetan rikodagens början och) ännu ingenting nytt — platt intet! — Så midt jag wet, råda idel gamla fasoner. Nu händer det wisserligen att de unga lejonen ristat på mahnen unter förargelse deröfwer, att allt hittills gatt i gamla hjulspåret — men emellertid är vet en sanning att få ffett och ännu sker. Se här! Fjorton dagar pasferar de od) ingenting uträttadt — alldeles som tillförene. Jcke en gång en arbetdordning färrig! De ftänviga utffotten äro När Anna hade 1 läst sig fram till 2. wisserligen tillsatta, men ännu den 1 Febr., då detta skrifwes, intet arbete börs jadt, alldeles på gamla wiset. Utskottens ordförande äro nu för förfta gången malde, — en hwar inom det utskott han tillhör, — ec) hwilka? Jo! i i fonftitus tion8-, bewillning8och lagutskotten alls deles samma personer, fom wid förra riksdagen dertill woro sjelfskrifne, på arund af rivvarhugordningen och rvirders stapet och adelns wal, och hwad bantos utskottet beträffar, så kan wäl icke walet af dess ordförande, frih. Tersmeden, anses fom något nytt påhitt. Huru fan man wål under sårana förhållanden ens begära att få weta något nytt? Måhända äro wisfe novi homines? hitkomna med de rystigafte föresatser. Måhända hafwa de redan, efter de första 14 vagarne, fett sina illusiener förjmuns na, oljan ech arbetet förspildt. Mås hända har redan trängt fig på dem den reflexionen, hurusom vet är wira ange nämare att wara ven förste i Telpe, än o. s. w. Hwad wet jag? Ware bär med huru fom heljt, sannt är det emellertid, att hela tet ver sträfwandet att från inflytante på allmänna ärenterna aflägsna reformen8 motftånvare bar gjort ett tomplett fiasco! Lagerbjelke och Sundberg äro talmän! Arwit Posse, Eric Sparre walda utstottsorrförante, Hamilton inwald i talmanskonferensen! o. s. w. Man har redan allmänt funnit oli genheten af att ide få tillsätta ett efonomiutskott. Med ven obenägenhet man hittills wisat emot att genast slopa ans dras mer än lofligt enfaldiga motioner — förmodligen af ömhet för fina egna — förswårar man för hwarje dag allt mera riksdagens afslutande inom före: strifne tid. Dessa dussintal af färs ftilva och tilljälliga utskott stola göra wår förtwiflan! Jngenting nytt! har jag utropat. Och jag stulle funna glömma den famöfa tilltrageljen att, på talmannens framställning, andra kammaren med adtamation sanktionerat tilltalsorret bherre för alla seramöter af kammaren utan undantag. Att ingen protest emot retta förslag lät fia afhöra, wittnar ätminstone ide om någen öfwerrrifwen blygsamhet hos de 66. Det återstär nu att jörnimma huruwira herr—ffapet upphör med rita: ragen eller ide. Man erinrar fig Sdrörerheims bekanta replit: Anvers Perofon! wet bu inte att ritstagen är flut? — DHåliga byggnader. Från Ystad skrifwes ren 11 d:s: Någon winter har ej förmärkts på re sednaste 14 vagarne, under hwilken tid det nära nog oupp: hörligt regnat. Denna ihållande wider lek har warit mycket skadlig för flera mindre wäl uppförda byggnader såwäl i staren fom orten, i det den förorjar fat ras af gaflar, wäggar och skorstenar. Rog står architekturen här i staden pa ett af de nedersta trappstegen, ty annars skulle wäl 10—12 års gamla byggnader tunna trotsa en längre tids förgängelse. Wisserligen ramlade Jerichos murar, men så höllo också Jsraels barn, några hundratusen till antalet, ett förfärligt buller och oljud; de stampade i marten och skreko af full hals. Så mycket skulle icke wåra murar tåla wid; ett godt regn, en kanonsalut eller ett wäftarrop är all tele8 tillräckligt, för att få en mängd af wåra wäggar och fforftenar att remna och störta tillsamman. — Mormonismen hotas nu med en allwarsam dödslnäd. Amerikanarne fråm mas i allmänhet mycket öfwer, att en får tan fett finnes ibland dem, och våjerns wägen nu tränger ända fram tili Utah, är det omöjligt för Brigham Youngs lärjungar att upprätthålla den afffilthet från den Yttre werlden, fom hittills warit för dem af så stor wigt. Emir aranter skola flå ned öfver lanret, och Saltsjön skall ej länare wara ett fäns gelse för alla fom begifwit fia dit. Mif belåtna Mormoner skola envaft behöfwa hoppa upp i wagaonerna, i stället för att löpa faran att mördas under det fåfänga försöket att återwända till deras fordna hem. Amerikanska kongressen har flera gånger wisat luft att undertrycka Mormonismen, men swårigheten är, att det är osäkert, huruwida kongressen har rätt att inblanda sig i territoriers inre angelägenheter, och Utal) är ett territo rium. Men senatorn Howard i BWafbings ton står nu i beretskap att bringa saken på ett praktiskt prof. Han har nemlir gen inkommit med ett åndrings,förslag om att reglera walet af juryman i Utah, hwilket, om det pinge igenom, ffulle i sjelfwa werket bryta den nuwarande Mors monkolonien. Enrast dertill lagligen ut: serta personer skulle ha rätt att förs rätta wigsel; bhelaate eller befeglade ättenftap slulle förllaras elanliga, och hwarje medlem af ven s. k. Mormons tyrfon, fom bor tillsammans med en qwinna under föregifwande af tylika ät tenffap, skulle böta högst 10,000 eller minst 500 rollars eller dömas till sängelse från 3 månat er till 3 år. Höga böter åläggas äfwenledes alla perjoner, hwilfa närwara mid ressa Mormonbröls lep. Utan månggifte skulle Mormonis: men ide hafwa något behag i def ans hängares ögon, och om kongreesen lyckas upphäfiwa månggiftet, måste Mormoners na söta fig ett hem i ett annat land. Senatorn Howarrs angrepp skall frame falla ven största upphetsning mot Mor monerna, fom de erfarit sedan deras minneswärta flylt til Saltsjön. Man kan ej annat än önska framgång häråt, ty Mormonismen är sjelf ingens ting annat än en anomali och mänggiftet en witrig böld på samsuntskroppen, fom man gör menffligheten och särskildt de förwillate eu sror tjenst med att skära bort. För de yltersta Heliga randas fir letes nu den yttersta ragen, fom ffall göra slut på vet raa och wanheterliga i deras fult. — Ett egendomligt trolleri sätter i ressa tagar re gora Hamburgarne i förs wåning. Taskspelaren Liebhotz utför nems ligen ett tonststycke, fom van pastår fig hafwa lärt af några införra i Aufivas lien. På ett litet trekantigt bor:, fom stär fritt på teaterna golf, få att man ien fe att intet ligger rerunder, sätter han en låda, hwari man fer ett menniz sto ufwud. Med detta Hujwur för han ett underhållande samtal på flera spräk och man ide blott hör att swaren time ma från hufwudet, utan man fer äfven mun, ögon och panna röra fig. Samma korrespondent, fom metdelade detta, berättar äfwen att Hamburgarne i almänhet hafwa en utmärkt förmåga att rätta munnen efter matsäcken, att lefwa godt, när förtjenstorna äre gora, men inskränka behojwen när de äro fäme re, aut för att undwifa ffuldjättning. Detta wore något för oss Swenskar att föta efterapa, wi, fom alltid äro få bes nägna att upptaga uttäntffa fever och bruk. — Gm flaf-artift. På den sednaste in dustriutställningen i Rio Janeiro hade en slaf exponerat en amorstod, som wädte allmän beundran. Han fick sig en medalj tillerkfänd samt blef dessutom för ett pris L — af 1500 dollars friköpt af ftyrekjefomitår och försatt i frihet. Herr Bennichs förslag om londträn: teriernas öfwerflyttning till privat: bankerna. Att hr Bennich, fom sjelf gjort nås gra års tittin uti ett landshöfdinger resitens och derunder säkerligen erfarit, att, under te långliga tiderna han wir s:ats i Stockholm, lanvshöftingesembetet haft liten afsaknad och allt gått fin gilla gång, skulle föreslagit landshöfdingetjensternas indragning eller åtminstone alt deras innehafware alltid såsom fomite: letamöter skulle wistas i Stockholm, haz de man kunnat haft skäl att wänta; men att herr f. d. landshöfdingen skulle för reslå, att landtränterierna och dermed kronans uppbörd skulle iuflyttas i privat bankerna, bet war tillfölje af ten fån nedem hr f. d. landshöftingen borde hafwa af bådadera, något owäntart. Det är wisserligen sannt, herrar privatbanfers delegare besparades en stor del af ten möta, fom dte hafwa, tet kurtage de mår ste gifwa för att få fina sedlar fringe fprirda och ej äfwentyra för stark på länning med inwexling. De funde all: tid, synnerligast rer kronans uppbörd är någet betydligare, winna en wiss trygghet på ret allmännas bekostnad. Men huru blef det med kronans, det allmännas trygghet? Det är ju ide omöjligare att få fan ske med wåra swenska privatbanker, som en gång händt med de amerikanska, att verad fedelmassor blifwa wärdelösa och att tetfin: ned intet redbart wärde derför, då det blir cession. Hwem skall tå ersätta fronans förluster, och hwarifrån skola mer tel fås för att betäcka ve kronans ut: gifter, till hwilka penningarne förr ins gått i landtränterierna, men enligt hr Bennichs förslag skulle förwaras i pris vatbankerna? Hela fördelen på statens sita skulle wara att befrias från den lilla räntmäjtare:lönen met äfwentyr, att förlora alla fina uppbörrsmedel; och hufwudfördelen skulle wara på privat bankernas sita, att få begagna sig och fin trerit af kronans uppbörtsmetel, och sertill ffulle snart tomma anspråk på ersättning för beswär, lila så stora som räntmästare-lönerna och bwad war då å statens sira wunnet? Afwentyret att få förlora hela uppbörden. Herr Bennich torde sjelf kunna finna olämpligheten af sitt förslan, förutsatt, att han känner ech aktar solkombudets första pligt, att föredraga det alhnäns nas fördel framför hwarje enskildt. Wore icke något enskildt i kikaren, utan enrast afsigten att gagna staten ges nom miusfning of embetsmanna lönerna, vå hade han sunnat föreflagit, att landtz ränterierna skulle indragas och kronans öfwerskottomedel skickas direkte från we derbörande uppbördsman till fratåfontos ret eller rifggälrs-fontoret och utanords ningarne ske tirekte derifrån och utbetas las af uppbördsmännen of inkomne mes del, hwiltet mycket odt låter sig göra. Twärtom att landtränterierna skulle bortgå för privatbankernas skull, få skulle wi anse privatbankerna wara ett skäl för lanttränteriernas och deras tjenstemäns bibehållande såsom kontrollanter på pris vatbankerna. J landtränterierna borde nemligen det mynt nedsättas, som skall utgöra valuta för privatbankernas fed: tar, ter verag sedelblanketter förwaras och ver utoch inwexlingar ske, vå man have någon säkerhet för, att ej nämnde banker endast rörde fig med wärdelösa papperslappar. vis för att från Annas rykte förskingra 2 2 2 1 Då spejel, som ä förgyllt runterikring jus2 3 8 auvull haclaga na schisig med ledighet och behag. Det syntes som den harmonie, hvilken tycktes