Åren förgingo emellertid, det ena nkade sig till det andra. och l5 år ter konungens besök i Medelpad vidger fortsättningen af denna anekdot. I blomman af sin ungdom stod nu en unga tärna, som hade mottagit Carl ohans kyss. Engeln på den fattiga odrens arm hade förvandlats till en ppig ros, på två ben, med ögon, öron, jrnuft, alla fem sinnen och öfrigt tillehör... IIon var visserligen den fatgaste flickan i sin hembygd, men hon ar den vackraste af dem alla och ett 5remål för gossarnes synnerliga beågenhet, hvaraf följer som korollarium, tt hon derjemte blef en skottafla för e andra flickornas sarkastiska pilar. Ty ungdom och skönhet, hvarhelst e uppenbara sig, äro städse uppvakade af tvenne cousiner, som heta: eundran och afund! Ingen afundades dock den vackra Anna hennes ovanliga fägring så, som jelfvaste häradsdomarers egen dotter, len dygdeädla jungfru Märtha. Orsaen härtill var förnämligast Annas öfervägande naturliga oskuld och behag, wilka gjorde henne desto ifrigare efersökt, i samma mån som hon, långt från att affektera någon slags kurtis, värtom på det allvarligaste tillrättavisade tillstymmelserna dertill; men i lenna afund hade en annan omstänlighet en icke så ringa del — och lenna omständighet var följande: När Anna hade läst sig fram till nattvarden, och återkom hem från kyrkan denna högtidliga dag, tog den fattiga modren, som nu skulle skicka henne ut i vida verlden att tjena andra, ett heligt löfte af henne att, utom ett troget anslutande till dygdens och religionens bud, aldrig förr, än som en hederlig mans hustru, bortskänka åt någon, eho det vara må, en endaste kyss. — Otaliga voro försöken af bygdens gossar att med goda ord eller list få plocka denna förbudna frukt; hvarje försök strandade mot känslan af det löfte, Anna gifvit sin mor. Också pratades mycket af socknens ungdom härom; gossarne, som ibland förargade sig öfver hennes högheto (envishet), blefvo af motständet allt ifrigare och snart var en kyss af Anna en ambitions-sak; flickorna deremot hade sina andra asigter och påstodo, att alltsammans var tillgjordhet, samt förespådde henne ödet att bli gammeljänta såsom alldeles gifvet. Ingenting hjelpte. Anna var och förblef obeveklig och ännu vid hennes 18 års ålder var icke den konungsliga kyssen ohelgad af några undersätliga bondläppars, och just denna omständighet, som sa afgjordt bidrog att stegra priset derpå, utgjorde orsaken till isynnerhet häradsdomarens Märthas hemliga och uppenbara afundsjuka. Också konspirerade hon på alla upptänkliga vis för att från Annas rykte förskingra den egna strålglans, hvarmed denna omständighet omgaf henne. Hade hon väl och vackert en gång lyckats deruti, så vore det förbi med Annas omtalade omedgörlighet och de galna gossarne skulle då snart vända sin uppmärksamhet till värdigare föremål d. v. s. henne sjelf. Så hade hon uträknat det. Men ödet hade annorlunda beslutat. Bland dem, som isynnerhet egnade Anna sin hyllning och hvaröfver häradsdomarens Märtha alldramest harmades, var en ung rik bondson från Ådalen, som nu vistades hos socknens orgelnist för att lära sig spela orgel. På bröllop, vid vlekstugoro eller andra tillfällen dansade han sällan med någon annan än Anna; och på marknaden såg Märtha med raseri att han gaf Anna en stor påse vgåttar, (konfekt) och när det blef fråga att pryda kyrkan till midsommar, var det han som hjelpte Anna att ordna blomsterguirlanderna kring altaret. Detta gick för langt. — Gubbevars — puttrade hon för sig sjelf — hva han gör seg grön, kantänka... liksom int far min skulle ha like stor skatt ti byn å like månge häster å kor ti fängse (fähuset) som far hans... vi ha rosi-tapetan i sala vi, å i kammarn, der ländmätarn låg hele sommarn, ha vi en storn grännen — — —— ——— — ——— spejel, som ä förgyllt runterikring jussom e sol... å gull-beslaga på schifanirn... å så ha vi schäskärre må fjärer ... tyttje fäll ja... liksom en aan int kan vära sa go som en aan .. Jaa han som lef få fälle si hur ä går... All denna berrlighet till trots och oansedt att Anna ej lade många strån i kors för den unge orgelnist-eleven, fortfor likväl denne att allt varmare och varmare nalkas den täcka flickan, som han inom sig sjelf måste tillerkänna företrädet framför socknens alla öfriga tärnor. Hvaraf kom det sig? Var det blott hennes utomordentliga fägring, som lockade honom eller förenade sig mea den vänta bära eddeligen ... någon annan omständighet? Bakalum!) säger Turken. III. Det var midsommarafton. Vid M.....s sågverk hade ej allenast den personal, som hörde dit, utan äfven en mängd af socknens öfriga ynglingar och flickor samlats, för att till en början biträda vid den ståtliga majstångens festliga smyckande och uppresning, samt för att sedan få deltaga i den muntrande dans, som kring majstången ringlade sig: Bland de dansande utmärkte sig framför alla andra ett par, som svängde ) Vi få se. sig med ledighet och behag. Det syntes som den harmonie, hvilken tycktes förefinnas emellan deras fötter, hade stigit opp mot deras unga hjertan; ty ur blickarne, som de vänligt hade fästade på hvarandra, lyste för den opartiske betraktaren otvetydigt fram en eld, den der sannolikt hade ett annat ursprung, än blotta nöjet af dansen. Birfilaren, som invid majstången hade sin plats grensle öfver en öltunna, hade längesedan ämnat sluta sin hurtiga hambo-polska, enär det ena dansande paret efter det andra redan tröttnat och lägrat sig gruppvis kring sjelfva planen för dansen; men som artig spelman kunde han ej med heder sluta, innan alla paren upphört med dansen. Alltså fortsatte han ännu, oaktadt blott ett enda par var ute irörelsen. Detta par var orgelnist-eleven från Ådalen och den sköna Anna. — Vill du sluta, Anna? — hviskade han till henne. — Orkar ban, nog orkar jag — blet det blyga svaret. — Anna! — fortsatte han — nu passar jag pa och fragar dig om en sak... vill du bli min?... Du vetatt jag håller utaf dig och menar ärligt ... säg derföre rent ut hur du har det... — Tyst!... ack jag är så fattig... — Men jag är bergad karl... säj fort, så sluta vi dansen... far och