Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1867, sida 4

Tog sin genväg öfver Bälten Och gick fram som segrare. Carlar, mer och mindre rara; Äfven herrskat i värt land; Men vi låta minnet fara, Fästade vid hoppets strand. Nej, vid verklighetens redan, Ty den femtonde man fick; Han har visat sig albredan Som en kung med nordiskt skick. Lefve han! till nordens fägnad, Till dess iycka och dess värn; Må bars vishet bli vår hägnad Och hans kraft likt jordens jern! Alia Carlar, som bli snälla, Lefve de, såväl som han; Blifve alla menskor sälla, Såsom menskan blifva kan. Lefve dygden uti norden! Sällheten då blomstra skall Och den kära fosterjorden Frias ifrån olycksfall. Ljuset, visheten och friden Spride lyckan kring vår jord; Rätt och sanning stämple tiden Och förbrödre syd och nord! (Förp.) C-n. — —ä — 5w — G—524) —e?t —— —