Tiggeriet. En insändare till Hjo weckotidnina bar derom följande behjertanswärda yttrande, hwillet öfwerallt är wärrt att pöakta: Då man ser tig ande skaror, från när och fjerran, stryka från hus til hus, från ort till ort, utan annat syfte än att på ren ömhjertade eller lättrogna mensklighetens bekestnad bortslapa dan efter dag af ett ömkligt lif, tyckes wara tid att fråga: hwad aott uträttar ifs waren med fin gåfwa? hwad gagn bar tingaren af de erhållna smulorna? Kan ide förhållandet möjligen få orrnas, att nöden på ett bättre fått afhjelpes, om också med något förre offer på de hjelpandes fira? Wår gällande förordning angående fattigwården har nemligen redan befivas vat dessa frågor, vå ten förbjudit bet landet och ålagt hwarje fommun ffyltiabeten att förförja fina sattiaa, med rättighet tillika alt draga förtelen af tet arbete, fom fan dem beredas, och af dem skäligen åstarkommas. Detta är sakens förnuftiga och prof tiska fira, är med ett ord — lagen. Tillämpningen är swår, men icke allenast god ordning, utan samhällets och menfi lighetens wälfärd kräfwa den wäl ber grundare lagens iakttagande, trots månget blörande hjertas ömmaste länslor. Men man nåste hafwa hjerta icke blott för det elände, fom i detta baonblick står inför oss och ropar på bjelp, utan äfwen ett allwarliat öga på tet framtida elände, fom just uppkommer teraf, att man tanklöst smular eller öfer ut fina allmoser, utan ringaste befins ning hwad gagn dermed göres. Dessa barn, fom, of lättjefulle supiga förältrar, drifwas ut att tiaga ihop brödet åt fig sjelfwa och dem, — hwartill fos stras de? jo till ett kringstrykande, oordentligt lif i olunnighet och lättja, utan öfnina i, utan aktning för arbetet, utan förestälning om arbetets nödwändighet för hwarje menniska så framt hon will lefwa. Första känslan of Jörörmjukelse uti att tigga öfwergår snart i fräckhet att pocka, eller att förakta en gäfwa, fom ide är nog riklig eller i smak. Så fostras barnen till fattighjen, och föräldrarne försoffas i lättja och froalif. Men tet ae ett annat slag frinaftrekande warelser, ej mindre, beflapange wärdt, widrigt och samhällsförderfligt, med landswägsstrylandet såsom tivgfördrif, tiggandet till födkrok, lika afskydde i stad och land. Wanligen kallar man tem, utan att weta eller fråga hwad de äro, gesäller, om ockjå te fleste möjligen haft något annat, eller kanske intet -annat yrke än lastens och brottets. Huru stor måste ide mängden af tvegfa olydafoglar wara, i hela wårt land, då man vå en rag fan räkna tiotal sådana, ftrylande fram genom en få undangömd tratt fom denna krina Hjo? De flesta af dem kunna arbeta, men troligen ej till någons belåtenhet, och få blifwa de arbetslösa. Många milja icke arbeta, utan tyda ret wara beqwämligare att lefwa på andras möra. Somliga bHafwa lärt ett handtwerk, och anse under sin wärdighet att egna någon stund åt dagakarlens trälrom. Alla, hwart de komma, pocka likwäl på, att blifwa förde och klärde, för att på första krog, för hopfaomtart matförråd och för fifta fli tesplagget tillbyta fig bränwin. Se der gagnet af wälsörenhetens of: fer, fåran nemligen fom wälsgörenheten emot tem, alldeles oriktigt, ådagalägges!