1844 några ordnade folkskolor. Det var deremot en af Europas mest upplysta furstar, den fromme kung Oscar, förbehållet att ytterligare omväarda sig den späda plantan och att lära känna arten af den frukt den, en gång fullmogen, komme att bära. I hvarje församling finnes numera skolor och organiserad skolstyrelse. Låtom oss se till, hvilken nytta skolläraren uträttar för kyrka och stat! I kyrkan fick man under den allmänna gudstjensten ofta höra en sang, snarare egnad att väcka förtrytelse eller löje, än andakt och uppbyggelse. Nu, der orgeln icke leder sangen, hör man åtminstone vid högtidligare tillfällen, en af församlingens ungdom i fyrstämmig sats utförd koralsang. Uvem har satt sig i spetsen härför? Oftast församlingens folkskolrlärare. Men detta är ju en bagatell— kan någon med skäl invända. — Så vändom våra blickar på skriftbarnen! Komma der nu för tiden halfvildar och anmäla sig till skriftläsningen hos presterskapet? Få de högvördige fortfarande begynna denna läsning med abedarier? Nödgas de lära läsbarnen att stafva sig fram i bibel, katekes och psalmbok? Mäste de plugga katekesens utanlexor i beväringsynglingar och hufvudsumman af lag och evangelium i giftasvuxna qvinnor? Nej! Ur folkskolan träda årets nattvardsbarn med nödiga vanligen, kunskaper fram för sin själasörjare, som numera oftast ej har annat att göra, än att, med nägra timmars läsning en dag i veckan ett par månader bortåt, sätta kronan pa det verk, som folkskolan begynt. År detta också bagatell? Är det någon lindring i presterskapets arbete och ansvar, i jemförelse med äldre förhållanden? Utan tvifvel. Vidare: medelåldern inträder och församlings-medlemmen redan är sin husbonde och tjenstfolk omkring sig, hvars seder och kristendom honom när egen eller husmor, när han ser barn aligger att omvarda sig, hvem har han egentligen att tacka för att han kan göra detta, ifall han verkligen vill? Hvem bringade honom under barndoms-ysterheten ett kunskapsmått, som lyckliggör honom på äldre dagar, vederqvicker honom efter mödan, tillfredsställer honom i alla lifvets skiften och gör honom lugn vid sjelfva grafvens brädd? Hvem, med ett ord, lärde honom de första andliga fjäten på lifvets stig, om icke folkskoleläraren? — Och hvad uträttar han för staten? Iivem inplantar hos den uppväxande ungdomen de första begreppen om konung och fosterland, dessa tvenne föremal för hvarje god medborgares kärlek? IIvem utvecklar för det unga sinnet fäderneslandets historia 1 sammandrag, hvem lär det att beundra den gamla Sveas strider, segrar och urgamla ära, en beundran, som vanligen föder kärlek och stolthet att vara dess son? Hvem, med ett ord, lägger den första grunden till en sann fosterlandskärlek, detta på en gång oundgängligaste och mägtigaste stödet för staternas sjelfständighet och bestånd? Hvem, om icke hvarje nitisk skollärare? Med förbigående af tusende andra nyttiga ändamål, hvartill den skicklige och sitt yrke sannt tillgifne folkskolkan medverka, hemställes nu till hvarje opartiskt omdöme, om icke det redan uppräknade kunde anses nog för honom, som uträttar det, att af staten begära anständig bergning? Bergning, ja! Der stöta vi på en af de många förargelseklippor, hvarpå så mången duglig samhällsmedlem bland löntagare törnat och ohjelpligen förlist. Der hafva vi ett af de tacksammaste fälten för våra folkombud att odla. Att efter den nytta, löntagaren gör samhället, reglera hans lön och uppmuntra hans nit, det anse vi vara ett af de på en gång aldra nödvändigaste och vackraste mål, hvartill hvarje sann fosterlandsvän i allmänhet och representant i synnerhet bör sträfva. Ty det ligger i menskliga lynnet ett okufligt behof att vederfaras rättvisa. Och rättvist kan det aldrig bli att åt arbetaren i upplysningens vingård kasta en spottstyfver till lön för mycken möda, medan man på silfverfat lastar läraren guld åt den, som står och ser på och som derföre kallas förman.) Rättvisa åt alla! Då inträda ej så många missförhållanden; då stormlöpes icke hvarje den ringaste tjenstebefattning af medelmåttor och odägor; då bortfaller så småningom den skabb af misstroende och afundsjuka, som ännu i ganska hög grad vidlåder den kongl. svenska nationens olika klasser; statsmachinen börjar då arbeta ledigt och lugnt och der kan bli någonting reelt uträttadt. Till uttalandet af dessa ofromma önskningars föranledas jag af tvenne omständigheter: min öfvertygelse och ett litet minne från ungdomstiden. Min öfvertygelse, min innerliga och fasta öfvertygelse (så betydelselös den än må anses) är den, att man gjort för litet för folkskollärarens anständiga bergning och ekonomiska oberoende, under det man ideligen höjt pretentionerna på hans kunskaper och arbetsförmåga. Deraf har också händt, att till seminarierna strömmat massor af sådane herrekandidater, som funnit plogen för simpel och bondenamnet för fattigt. Man har trott sig på ett beqvämt sätt kunna insmuggla sig i en ny sorts herreklass, utan att tänka sig för om man genom fallenhet och intresse var det allvarliga kallet vuxen; medan åter andra, med grundliga förstudier och afgjord kallelse för yrket, dragit sig för et ) Se t. ex. biskops-lönen i Lund.